- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
358

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mörka tankar rufvade hos mig och jag förbannade de
ombytliga kvinnorna, som man aldrig kan lita på.

Men jag gick icke därifrån. Om jag också skulle vänta
hela natten, skulle jag sitta där.

Då hör jag ett prassel i buskarne. Jag springer upp
och kryper längre in i skuggan. Det kunde vara någon
obehörig.

En mörk skepnad kommer emot mig. Den håller sig
äfven i skuggan och jag kan icke afgöra om det är en
kvinna eller en man.

Då ser jag plötsligt vid en glimt af månen Veras täcka
ansikte sticka fram under hättan. Jag störtar henne till
mötes. Ett litet skrik undslipper hennes läppar, men jag
sluter henne i mina armar och kysser henne gång på gång.

— Min älskade, min älskade! Ändtligen har jag dig
åter!

Vera svarar ej, men trycker sig tätt intill mig.

— Jag trodde knappast att du skulle komma. Här
har jag väntat i öfver en timmas tid.

— Jag kunde icke komma förr, svarade Vera.

— Men hvarför?

— Min far öppehöll mig.

— Din far!

En hemsk tanke föll mig in.

— Han måtte väl icke ana, att du är här i mitt
sällskap. Ty lika gärna som jag vill träffa dig, lika ogärna vill
jag bereda dig det ringaste obehag.

— Nej, min far vet nog ej att jag gått ut. Han tror
mig vara på mitt rum.

— Men hvarför har du då icke kunnat komma förr?

— Jag måste passa upp på min far och hans gäster.
Han har några vänner hos sig i afton. De spela och dricka,
och jag måste skänka i vinet åt dem. Du kan icke tro
hvad jag var orolig. Min hand darrade, och jag trodde att
min far skulle märka, hur orolig jag var.

— Stackars liten! hviskade jag och kysste hennes hår.

— Men min far såg ingenting, därtill var han för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free