Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det var den värste trashank, jag sett!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det lyste till i Duss ögon. Han stoppade en pipa och
tände den.
— Ah! Det var längesen jag smakade en rök,
mumlade han, medan han begärligt sög på pipan.
Skägget och håret hade fått vara. Man ägde ingen
sax och pamparna voro mindre lämpliga som rakdon. Leende
betraktade Kruse hans långa mörka hår och skägg.
— Sannerligen skulle man icke kunna taga dig för en
ung turk. Du bör aldrig klippa af dig håret. De där
lockarne kläda.
Buss svarade ej utan sög begärligt på sin pipa, medan
han ömt smekte det kära blåa klädet i sin rock, som om
det varit en älskarinnas kind. Det föreföll honom som en
dröm alltsammans. För några ögonblick sedan, ensam,
uthungrad, förtviflad, dödstrött, smygande sig fram genom
skogarne lik en fredlös man och nu sittande i goda vänners
krets, mätt, varm, rentvagen, snygg och belåten. En
sällsam känsla af matt välbefinnande grep honom, en känsla,
som han icke kunde minnas sig ha erfarit på många dagar,
icke ens under fälttågens lyckligaste skeden. Han måste
återvända till sin barndom, då han efter en vild och farlig
lek trött, våt och sönderrifven återvände till hemmet och
fick slå sig ned på en pall framför den öppna spiselbrasan
i köket, torka sina kläder och värma sig med en kopp
rykande varm mjölk. Det var samma behagliga känsla af
dåsigt välbefinnande, af sorglös glädje att ha sluppit undan
bråket och striderna och farorna, som äfven nu betog
honom.
Buss satt tyst och endast smålog åt Kruse och Mårten.
Han kände sig mycket trött. Den under det ständiga,
ångestfulla kringsmygandet uppjagade nervspänningen gaf
sig nu, när han visste sig sitta bland vänner, han tänkte
icke mera på faror och förföljare, han var lycklig och
skulle helst velat lägga sig att sofva. Ögonlocken slöto sig
då och då på honom och han nickade till.
Men Kruse och Mårten brunno af nyfikenhet att få
höra något om hans flykt från Sibirien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
