Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Det var den värste trashank, jag sett!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdelningar på de mest skilda och aflägsna ställen. Allt
för att vi skulle undervisa ryssarne.
— Nå, men hur gick det med dig själf? afbröt Kruse.
— Hård och jag jämte en kapten och ett hundratal
soldater blefvo först inkvarterade i en liten stad långt bort
i Ryssland. Där hade vi det i början jämförelsevis bra.
Vaktade voro vi naturligtvis dag och natt, men annars
kunde vi fritt röra oss i våra boningar och på den lilla
stadens gator. Men efter ett misslyckadt rymningsförsök,
anställdt af några soldater och en fänrik, blef behandlingen
hårdare, och en vacker dag blefvo vi förflyttade längre bort
till en liten by belägen ett stycke in i Sibirien. Åh, du
kan icke tro hvilket land! Kallt är där, fast icke just
mycket kallare än i nordliga Sverige. Men hvilken skillnad!
En himmel af bly, en mark af is. Och så dessa tröstlösa
öde slätter, utan ett träd, ett hus, utan höjder eller berg.
Hur mycket annorlunda är det icke hemma i norden med
de djupa skogarne, de brusande älfvarne, de glittrande
snöfjällen och den klara vinterhimlen. Det var så att man
kunde bli förtviflad. Första tiden gingo vi tysta omkring
och endast sägo på hvarandra. Voro vi dömde att här
tillbringa hela vårt lif? Skulle vi ständigt pinas af dessa
öde trakter, denna blytunga, dystra himmel, detta främmande
folk? Skulle vi aldrig mer få återse vårt vackra land, våra
hem, våra kära? Så frågade vi tyst oss själfva, medan vi
nedslagna och missmodiga likt djur, som kommit från
skogarnes frihet, ströfvade kring på det område, som blifvit
oss upplåtet. Så småningom blefvo vi dock lugnare till
sinnes och kunde någorlunda finna oss i vårt sorgliga öde.
— Nå, men hvad gjorde ni för att fördrifva tiden?
Något måste ni väl taga er till? frågade Kruse.
— Ja, det kan du lita på. Ville vi lefva, måste vi
arbeta. Vi lefde icke på ryska statens bekostnad, må du tro.
— Hvad sysslade ni med då?
— För soldaterna gick det ganska lätt att hitta på
något arbete. De kunde ju i allmänhet något yrke. De
snickrade, snidade, hjälpte bönderna att smida, byggde hus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
