Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt borta från staden som möjligt. Upptäckten skulle
icke ske förrän tidigast vid middagstiden dagen därpå, och
till dess voro vi säkra för förföljelse. Men då, när man
fann fåglarna utflugna och märkte gången, skulle det
naturligtvis bli en förfärlig uppståndelse, och ryttare skulle sändas
ut i alla riktningar för att söka infånga oss. Det gällde
därför att skynda undan så mycket som möjligt.
Trots mörkret funno vi med lätthet vadstället öfver
floden. Den var nu icke alls så strid och vattenrik som
vid vårflödet, och vi kommo öfver utan svårighet, endast
litet våta, men det torkade snart under marschen. Ett stycke
därifrån kunde vi skönja ljus. Det var en by. Vi undveko
visligen att närma oss den och togo en lång omväg.
Hur lätt det gick att gå! Ingen trötthet, ingen ängslan,
endast en brinnande otålighet att komma så långt bort som
möjligt. Vi kände nästan lust att sjunga — något som vi
dock aktade oss för,— så jublande glada voro vi öfver
vår lyckade flykt och nyförvärfvade frihet. Icke ett
ögonblick tviflade vi på, att vi skulle uppnå gränsen för de
svenska besittningarna och blifva räddade. Och de
svårigheter och faror, som skulle möta oss på vår väg, hade vi
gjort föga klart för oss, ty vi hade i verkligheten intet
riktigt begrepp om hur fruktansvärdt vidsträckt Ryssland
är. Det var först sedan vi tågat under månader och vintern
kom med sin köld och snö, som vi började inse hela vidden
af vårt företag. Och mången gång, då vi hvilade oss i
drifvorna, då vi svultna och frysande irrade omkring på
de öde vägarne, önskade vi, att vi väntat ett halft år till
och uppskjutit färden till våren. Men därvid var nu
ingenting att göra. Alltjämt framåt mot väster, mot solnedgången
med värkande lemmar och dödstrött kropp.
— Ni råkade väl ut för många äfventyr under vägen?
afbröt Kruse.
— Åhja. Du skall få höra, svarade Buss.
— Men hvarför har du icke din kamrat, den där Björn
med dig? Hvar är han nånstans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
