Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så hade vi då mat för de närmaste dagarna, ehuru vi
blifvit af med en god del af vår kassa. Sannerligen fingo
vi icke hädanefter se på slantarna, om de någorlunda skulle
räcka. Vi hoppades att de skulle vara tillräckliga till dess
vi uppnådde de svenska besittningarne, men hur föga visste
vi då om den långa väg, vi hade att vandra. Långt
dessförinnan voro de slut, och vi, stolta svenska officerare, måste
tiggande stryka utefter vägarne.
Det blef allt kallare och kallare. Våra skodon voro i
trasor, och vi hade måst tillgripa dem vi medfört. Äfven
kläderna hade gått sönder, men genom snören lyckades vi
någorlunda sammanhålla dem och skydda oss för kölden.
De flesta nätter sofvo vi likt vilda djur i skogen under en
gran eller i någon grotta. Ingen eld vågade vi göra upp
och vi fröso ohyggligt. Endast en och annan gång, då vi
till vår lycka påträffade en öfvergifven koja, kunde vi
tillbringa en dräglig natt. Vi blefvo allt magrare, sjukare
och eländigare, och Björn började hosta på ett oroväckande
sätt. Men hoppet uppehöll oss, och med någorlunda godt
mod tågade vi vidare, alltjämt mot väster, mot solnedgången.
Men till slut blef det för kallt att ligga ute om nätterna.
Vintern, den ohyggliga ryska vintern hade inträdt med snö
och oväder. Blåsten hven öfver stepperna och trängde
genom märg och ben på oss, så att vi voro alldeles
genomisade. Vi kände, att det var döden att hvarje natt ligga
ute och beslöto oss för att bedja om härberge. Nu vågade
vi icke längre visa våra pengar utan hoppades på
människornas barmhärtighet. Vår kassa hade allt för mycket
smält samman, och vi måste se på hvarenda kopek.
På flere ställen voro människorna vänliga mot oss. De
togo oss för fattiga landsmän och gåfvo oss husrum och
till och med mat utan att fordra någon betalning. Men
andra gånger voro de oginare och stängde dörren midt för
vår näsa samt körde ut oss i snöyran och kölden trots våra
varma böner. Då grep förtviflan oss. Så länge vi orkade,
sträfvade vi vidare, men då tröttheten till slut öfvermannade
oss, redde vi oss ett läger af ris och kvistar, kröpo tätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
