Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans under någon gran och befallde våra själar i
Herrans hand, vissa att solen morgonen därpå skulle lysa
på två stelfrusna lik.
Men då solen gick upp, fann den endast två smutsiga
och trasiga svenskar, sofvande och ännu vid lif. De otaliga
umbäranden och vedermödor, som vi genomgått under flere
år, hade på ett underbart sätt härdat våra kroppar och satt
oss i stånd att fördraga hunger, köld, alla möjliga lidanden
utan att duka under. Men naturligtvis togo dessa lidanden
betydligt på oss, och vi kände oss med hvarje dag allt
sämre.
Men jag kan icke neka till att dessa vinternätter,
tillbragta i skogen, likväl hade en viss underbar tjusning.
Rundt omkring oss endast snö, djup hvit snö, och ofvan
denna mörka, snöbemängda granar. Högt uppe glänsa
himmelens stjärnor som vänligt glimmande ögon, och som
en sköld af blankt guld hänger månen däruppe. På afstånd
höres vargarnes tjut och en och annan uppskrämd fågels
skrik. När vi sutto där under granens hvalf, frysande och
tätt tryckta intill hvarandra, föreföll det oss som om vi
befunnit oss ensamma i världen, som om hela jorden varit
öde och vi de sista öfverlefvande människorna, dömda att
frysa ihjäl.
Det är underliga tankar, som komma för en, då man
sitter så en natt i skogen. Hela lifvet synes en så tomt
öch betydelselöst. Allt hvad man förut jäktat efter, mister
sin lockande glans, alla kejsares och kungars strider med
hvarandra tycker man endast vara ett dumt narrspel, man
blir likgiltig för lifvet som för döden, och det enda, man
önskar, är en smula värme åt sin stackars stelfrusna kropp.
Men så snart solen gått upp, vaknar hoppet åter, och
man bereder sig till nya ansträngningar.
Och så gick dag för dag. Ofta trodde vi, att vi icke
längre skulle kunna stå ut, att allt var slut och endast
döden återstod. Men hur det var, lefde vi till vår förvåning
upp igen för att gå nya faror och mödor till mötes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
