Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Sannerligen ett utmärkt ställe! Det kan man
verkligen kalla tur. Här ska ätas och sofvas! yttrade vi flere
gånger till hvarandra.
— Nå, men hvad gjorde väl det? Icke förstod bonden
svenska? menade Kruse.
— Vänta, skall du få höra. Om en stund kunde
jag genom den tunna dörren förnimma ett hviskande
samtal, som bonden förde med sin käring. Jag gaf Björn
ett tecken att han skulle vara tyst, ty det intresserade mig
att få veta, hvad de kunde säga om oss. Jag förnam
afbrutna meningar såsom: Hvad är det för språk de tala?
De äro bestämdt inga ryssar.... Kanske förrymda svenska
soldater.... sammankalla bönderna.... gripa dem
belöningen....
Efter en stund upphörde samtalet, och jag hörde någon
slå i dörren. Det var bonden, som gick ut. Nu förstod
jag. Han misstänkte att vi voro svenska soldater och hade
skyndat ut att skaffa folk för att gripa oss. Jag blef
ytterligt orolig och delgaf Björn mina farhågor. Äfven han
hade fått samma uppfattning. Här var ingen tid att
förlora. Bonden kunde hvilket ögonblick som helst vara
tillbaka, och då voro vi förlorade. Genom dörren vågade vi
ej fly, ty då skulte käringen ge hals och påkalla de andras
uppmärksamhet. Återstod således ingen annan väg än
fönstret. Så tyst som möjligt öppnade vi det, hopsamlade våra
lumpor, gledo ut och skyndade därifrån så hastigt vi orkade
springa. Och nu stodo vi där igen, hungriga, frysande,
utan mat, utan husrum, ensamma i den kalla vinternatten.
Gång på gång förbannade vi vår dumhet och
oförsiktighet att tala svenska. Hade vi icke det gjort, sutte vi nu
i den varma stugan kring det rykande grötfatet och hade
en skön bädd, som väntade på oss. I stället irrade vi nu
kring likt vilda djur. Just det att vi varit inne i det för
oss hägrande paradiset, men blifvit utdrifna, gjorde vår
belägenhet dubbelt bitter. Men det var som det var. Vi
fingo vara tacksamma att vi räddat oss undan en säker
fångenskap och hade knappast tid att gräma oss. Vi måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
