Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår belägenhet, hur dyster jorden. Äfven jag greps af en
tröstlös förtviflan, och den tanken kom för mig att det icke
tjänade något till att streta längre, utan att det bästa vore
att så godt först som sist lägga sig ned och dö. Men jag
vågade icke yttra något sådant till Björn, ty då hade hans
missmod blifvit ännu större.
Men allt efter som jag blef uthvilad och tröttheten
försvann, återkom hoppet, och jag lyckades verkligen fastän
med mycket besvär öfvertala Björn att resa sig och göra
ett försök att fortsätta vandringen. Han lydde, och så
stretade vi åter i väg, vacklande som två rusiga, jag under
bördan af säckarne, han i följd af sin matthet.
Efter några timmars vandring, hvarunder vi flere gånger
satt oss ned för att hvila, upptäckte vi långt borta vid
horisonten en liten by. Detta eggade oss till fortsatta
ansträngningar. Till och med hos Björn började hoppet åter
vakna, då han såg en möjlighet till att kunna få härberge,
kanske vård. Så fort vi kunde, skyndade vi mot byn. Det
gick dock icke vidare hastigt, och först i skymningen nådde
vi fram. Vi knackade på i den mest afsides belägna och
nästan tarfligaste stugan, ty vi hade gjort den erfarenheten
att, om vi skulle ha någon utsikt att påträffa barmhärtiga
och gifmilda människor, icke var det bland de
någorlunda burgna bönderna utan bland de fattigare. Det är ju
förunderligt. Ju mer en människa har, dess mindre benägen
är hon att dela med sig; ju ringare hennes håfvor är, dess
människovänligare hennes hjärta. Undantag finnas nog,
men detta är merendels regeln. Och så äfven här.
Vi hade tur med oss. I stugan, där vi knackade på,
bodde endast en fattig änka med en ung son och dotter.
Vi dukade upp den vanliga historien: att vi haft arbete
långt borta och nu voro på hemvägen. Litet pengar hade
vi sparat samman, sade vi, så att vi kunde betala för oss.
Nu begärde vi härberge för natten samt att få köpa litet
mat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
