Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gumman fattade medlidande med oss. Hon hade haft
en son af ungefär samma ålder som vi, hvilken nyss dött,
och när hon nu såg oss, bleka, magra, förfrusna och
uthungrade, kom hon att tänka på sin son, hvilken efter att en
längre tid ha varit borta från henne, hade återvändt en
dag lika sjuk och eländig som vi.
— Ack ja, lille far, det kan du visst få. Icke har
jag mycket, men något är det väl, och kunnen I betala
för er, är det så mycket bättre; Gud vill att vi skola vara
barmhärtiga mot hvarandra, yttrade den beskedliga gumman.
Ej ett ögonblick tviflade hon på, att vi voro riktiga
ryssar, och vi aktade oss noga för att förråda oss. Gumman
dukade fram mat åt oss, som vi med begärlighet förtärde,
och sedan gingo vi och lade oss.
Jag hoppades att Björn skulle blifva bättre efter att
ha sofvit. Men det blef ej så. I stället fick han under
natten stark feber, och på morgonen var han oförmögen att
stiga upp. Jag måste nu omtala, att Björn blifvit öfverfallen
och sårad och var sjuk samt bedja gumman att låta oss
stanna kvar ett par dagar.
Den vänliga människan gaf oss tillåtelse därtill, sedan
vi betalat henne litet pengar. Nu spred sig ryktet i byn
om att två främlingar, af hvilka den ene var sjuk, kommit
dit. Flere bönder och kvinnor infunno sig i gummans
stuga. I början var jag litet orolig, ty jag fruktade att
de skulle visa sig fientliga mot oss, men intet sådant
inträffade. Tvärtom voro alla hyggliga och vänliga.
Emellertid blef Björn allt sjukare och sjukare. Febern
öfvergick till lungsjukdom, och det var tydligt, att han icke
på veckor skulle kunna komma upp från sjukbädden, om
han ens någonsin gjorde det. I flere dagar skötte jag honom,
under det han ständigt uppmanade mig att oförtöfvadt
fortsätta färden ensam. Till slut gaf jag efter för hans böner,
då jag insåg att sjukdomen skulle blifva långvarig. Jag
kunde knappast vara honom till någon nytta och hyste
fullt förtroende till gumman. Sedan jag en morgon tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
