Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Du fege och gnidige turk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trodde det ej skulle kunna röra ett finger. Och han hade
rätt. Sverige kunde ej störa honom.
Tsaren ansåg sig alltså ha stora utsikter till seger och
skröt lika mycket som sultanen. Han skulle tåga rakt på
Konstantinopel, eröfra den och göra den till sin hufvudstad
och blifvande graf, och sultanen skulle han sända som fånge
till det nordliga och kalla Petersburg.
Sedan de båda herrarne sålunda en tid efter bästa
förmåga skrutit och förhånat hvarandra, började fientligheterna
på våren 1711.
Anförd af storviziren själf tågade den turkiska hären
från Konstantinopel mot norr för att möta tsaren. För att
vara viziren till en hjälp hade kung Karl skickat till honom
Poniatowski, men själf brydde han sig ej om att infinna
sig. Kruse hade haft rätt. Det var af stolthet, som kung
Karl underlåtit att infinna sig vid turkiska hären.
Samtidigt drog tsar Peter åt söder. Men för att spara
sitt eget land och låta soldaterna lefva på polackarnes
bekostnad, tågade tsaren ej genom Ukrajna utan genom Polen,
gick öfver Dniesterfloden och bröt in i Moldau väster om
Bender. Härigenom kom han i oroväckande närhet till
svenskarne, men ej ens detta kunde förmå kung Karl att
begifva sig bort.
— Jag fruktar icke ryssarne och stannar där jag är,
svarade han på alla uppmaningar.
Allt längre mot söder gick tsarens färd. Hans mening
var att gå öfver Balkan och sedan rakt på Konstantinopel.
Förgäfves varnade hans generaler honom för att tåga så
långt in i ett främmande land med dess stora ödemarker.
Han var lika envis som kung Karl och litade på att
furstarne i Moldau och Walachiet skulle hjälpa honom. Men
redan på vägen mellan Dniester och Prut började han
märka, att förråden aftogo betydligt och att inga nya kunde
anskaffas. Hans soldater ledo svårt af hunger och törst,
sjukdomar utbröto och många tusen satte lifvet till. Och
furstarne i Moldau och Walachiet vågade vid turkarnes
antågande icke taga tsarens parti utan slöto sig till dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
