Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Järnskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej, om kungen kände till detta villkor — det är för öfrigt
knappast troligt — allt nog, Grothusen gick in därpå.
Med nämnda summa skulle man nu rusta sig för
affärden. Men kungen var åt smutsiga ockrare bortskyldig
en stor del af detta belopp. Paschan ville att
fordringsägarne skulle återfå sitt, men utan någon ränta. Men icke
så kungen. Han befallde att hvarenda svensk skuldsedel
skulle betalas efter ordalydelsen, om han också icke fått
mer än en fjärdedel däraf. På det sättet togo de ett tusen
två hundra pungarne snart slut, och vet du hvad kungen
sedan gjorde? Han skickade helt enkelt ett bud till
sultanen och begärde tusen till.
Emellertid hade sultanen samtidigt skickat omkring tio
tusen turkar och tartarer till vår betäckning. Dessa ville
naturligtvis, att vi skulle ge oss i väg så fort som möjligt.
I början af december kom frosten, som snart öfvergick till
fullkomlig vinter. Turkarne och tartarerna, hvilka lågo
lägrade på bara marken, blefvo allt mer otåliga. Khanen
var ursinnig och skref till kungen, att om han
framhärdade i att icke vilja resa sin väg, vore han tvungen att
använda vanhedrande våld. Kung Karl svarade, att han var
beredd på det yttersta, och att om man ville tvinga honom,
skulle han möta våld med våld.
Khanen svarade att han skulle kasta svenske kungen
och allt hvad honom tillhörde ned i Dniesterfloden.
Kungen endast log och sade: Bagatell! Ja, han är då
en riktig järnskalle.
Under tiden hade paschan och khanen till deras
utomordentliga förskräckelse fått kännedom om att kungen
ytterligare begärt tusen pungar af sultanen. Se, de hade
egentligen icke haft rättighet att utlämna de första penningarne
förrän i afresans sista ögonblick, då allt var klart. De
fruktade för sina hufvuden och afsände hvar sitt ilbud till
sultanen. Då denne fick höra kungens nya bud, blef han
vred och lät kasta de två svenska sändebuden Funck och
Poniatowski med all deras betjäning i fängelse. Därpå
sammankallade han en stor rådförsamling, för hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
