- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
464

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Det stora slagsmålet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mod och försökte hålla sig tillsammans så mycket som
möjligt. Men snart blef rummet så fylldt af krutrök och damm,
att man icke kunde se annat än underlifvet af
hvarandra. Men det var tillräckligt. Turkarnes byxor och
svenskarnes stöflar visade om man hade fiende eller vän
framför sig. Hela salen genljöd af skrik, rop, jämmer
och stönanden. Det var ett larm som i afgrunden. Så
godt sig göra lät, kämpade svenskarne sida vid sida, men
många blefvo skilda från sina kamrater och råkade midt
bland fienden. Bland dem kungen. Han var så ifrig, så
flammande af stridslystnad, att han ständigt var främst
och mången gång långt framför de andra. Ett par turkar
trängde sig på honom för att tillfångataga honom. Kungen
stötte ned dem i en blink. Då höjde en turk, som sett
sina landsmäns fall, i vredesmod sin sabel öfver hans
hufvud. Han högg till, men i detsamma fick Kruse se
honom och skyndade till för att afvärja hugget. Det
lyckades någorlunda, men turkens sabel föll ned på kungens
hufvud. Hade han icke haft en tjock pälsmössa på sig,
skalle han otvifvelaktigt blifvit dödad. Nu vacklade han
till, men reste sig genast och grep med vänstra handen
turkens sabel för att hindra honom hugga en gång till.
Turken vred vapnet ur hans hand, och kungen fick ett stort
sår mellan tunnnen och pekfingret.

Genast skyndade han tillbaka till sitt folk, och efter
några häftiga utfall voro turkarne äfven fördrifna ur salen.

Nu kom turen till nästa rum. Det var nästan tomt.
Endast två turkar sutto på golfvet i ett hörn, den ene
framför den andre med spända pistoler. Och i sin blinda ifver
rusade kungen rakt på dem och genomborrade dem båda
i en stöt.

— Nåd! Nåd! hördes en jämrande stämma.

Kungen vände sig om och fick se en turk krypa fram
under en säng, där han gömt sig. Turken höjde bönfallande
händerna och såg så förskräckt ut, att kungen icke kunde
återhålla ett leende.

— Ja, du skall få nåd på det villkor, att du för paschan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:48:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free