Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Det stora slagsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och khanen berättar, huru du sett oss svenskar kunna
slåss.
— Ja, ja! stammade turken.
Hvarpå kungen själf hjälpte honom att fly genom
fönstret.
På samma sätt gick det med de andra rummen, till
dess hvarenda turk var utdrifven. Öfverallt lågo lik af
stupade fiender och några få svenskar. Dessa fingo ligga,
endast att de skjutsades undan till hörnen, så att de icke
skulle vara för mycket i vägen.
Nu mönstrade kung Karl ännu en gång sin lilla skara.
Omkring trettio man återstodo. Dessa placerade han i
grupper på fem à sex stycken med laddade gevär vid fönstren
och gaf dem befallning att skjuta på hvarenda turk, som blef
synlig, om de också icke sågo mer än nässpetsen af dem.
Turkarne hade nämligen förskansat sig bakom lösbrutna
dörrar, vagnar, tunnor, kar för att på så sätt vara i skydd för
svenskarnes kulor och kunna närma sig fästningen.
Med lyfta karbiner höllo svenskarne skarp utkik. Då
och då stack en turk fram hufvudet, och vips small ett
skott och åter var en muselman förpassad till de sköna
houris i paradiset. Kungen gick omkring och uppmuntrade
sina män. Ur de fallne turkarnes fickor plockade han fram
krut och kulor, som han gaf sina trogne, och en och
annan gång, då turkarne gjorde ett försök att storma, fattade
han i ifvern en karbin och sköt skott på skott. Turkarne
svarade. Kanonskotten dånade mot det lilla kungshuset
och luften fylldes af kväfvande rök.
Den häftiga ansträngningen, som varat oafbrutet sedan
morgonen, dammet och krutröken gjorde, att svenskarne
höllo på att förgås af törst. Intet vatten fanns att tillgå,
men kungen visste råd. Han sprang upp på vinden, där,
utom en mängd dyrbarheter och viktiga papper, brännvinet
förvarades, och hämtade ned en kagge. Ur denna gaf han
officerare och knektar att dricka. Icke var det mycket
stillande för törsten, men det var alltid något, och alla läto sig
väl smaka. Själf drack han likväl ingenting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
