Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Det stora slagsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart brann äfven taket i sängkammaren. Åter
försökte några officerare öfvertala kungen att lämna huset
Men omöjligt. Han ville stanna kvar, så länge han kunde
andas. Då föll Roos på en lycklig tanke.
— Ers majestät, det är mera passande för ett tappert
folk att dö med vapen i hand och mot fiender än att brinna
upp, yttrade han. Till kansliet, som ännu kan försvaras,
är det ej mer än femtio steg, och dit skola vi nog kunna
bana oss väg med värjan i ena hand och pistolen i den
andra.
— Det kan du ha rätt i, svarade kungen och slog Roos
på axeln. Mina gossar, vände han sig till de öfriga, nu
skola vi gå ut att strida. Visen att I förhållen er manligen.
Han befallde att dörren hastigt skulle öppnas, hvarpå
de alla på en gång skulle störta ut för att genom
fiendehoparne söka bana sig väg till kanslihuset.
Dörren flög upp och svenskarne störtade ut med kungen
i spetsen.
— Låt oss fäkta tills de taga oss lefvande eller döda!
ropade han i det han rusade mot turkarne.
Dessa trängde på från alla sidor. Några af svenskarne
fattade posto med ryggen mot muren för att försvara sig.
De andra följde efter kungen så godt de kunde. Men han
var som vanligt ett stycke framför. Medan han högg och
stack åt alla sidor, råkade han snafva på en stupad turk.
Genast kastade sig flere af dem öfver honom.
— Rädda kungen! Rädda kungen! ropade Kruse och
Roos, som voro närmast och kastade sig öfver turkarne för
att vräka dem undan. Men allt flere strömmade till. Äfven
Kruse och Buss kastades omkull och fingo en mängd turkar
öfver sig.
Det var ett förfärligt virrvarr. Man skrek, tjöt,
stönade, svor. Luften genljöd af Allah-rop och »Rädda kungen!
»Håll ihop! Håll ihop!» Det var ett sprattlande vimmel
af turkiska byxor och svenska stöflar, af kaftaner och blå
rockar, af mörka turkskallar och blonda hufvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
