- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
498

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till kungen de sista hälsningarne samt skänkte honom ett
präktigt restält, Here ståtliga arabiska hästar samt en med
ädelstenar prydd sabel. Icke utan förlägenhet mottog kungen
gåfvorna. Hvad skulle han gifva sändebudet i återskänk?
Han hade ju intet utom sin grofva linneskjorta och sin
slitna rock.

I sin nöd vände han sig till Grothusen.

— Hvad tusan skall jag gifva sändebudet? Något
måste han ha. Annars ser det för tarfligt ut. Och pengar
har jag ju icke.

Grothusen strök sig om näsan och funderade. Men
ingenting visste han. I stället förargade han sig öfver detta
bud, som kom så olägligt. Hvad fanen skulle kungen med
ett restält till, som han ju i alla fall icke begagnade? Eller
en ädelstensprydd sabel? Han, som ej ville ha någon
annan än sin väldiga pamp. Åt fanders med sultanens
sändebud.

— Nå, Grothusingen, har du icke funnit på någonting?
frågade kungen.

— Nej, ers majestät.

Då fick kungen en lysande idé.

— Hör du, den där fina sidennattrocken, som du fick
af sultanen, den skulle kanske passa sändebudet.

— Möjligt, ers majestät. Men sannolikt skulle han
känna igen den, och det vore ju en skandal utan like.

— Hm! Ja, du har rätt. Det duger icke.

Åter försjönko de två herrarne i djupa funderingar,
medan det turkiska sändebundet underhöll sig med några
af generalerna.

— Jo, utbrast kungen efter en stund. Nu har jag det.

— Hvad då ers majestät?

— Du fick ju en präktig sobelpäls af tartarkhanen?

— Ja.

— Den ta vi och skänka sändebudet.

Grothusen kunde icke återhålla en grimas. Den fina
sobelpälsen var hans stolthet. Men han kunde icke annat
än svara:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free