Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, ers majestät. Den blir ju bra. Att jag icke
förr kom att tänka på den.
— Hm! menade kungen och betraktade sin vän med
skälmaktig min.
— Ja, när vi komma hem, skall du få en mycket
präktigare af mig, återtog han.
— Hm! mumlade Grothusen, men behöll sina tankar
för sig själf.
Och så för att något öfverskyla det svenska
majestätets fattigdom öfverlämnades högtidligen Grothusens af
tartarkhanen erhållna sobelpäls till det turkiska sändebudet.
Strax efter det sändebudet ridit bort på eftermiddagen,
steg kungen till häst. I stället för sin blåa rock hade han
påtagit en brun, och på hufvudet hade han satt en
mörkbrun peruk. Kungen och hans två följeslagare skulle
utgifva sig för simpla svenska kaptener och själf hade kungen
antagit namnet Peter Frisk.
Efter ett kort afsked sprängde han i väg mot norden,
följd af svenskarnes rop: Lefve kung Karl! Lefve kungen!
Med vemodiga men dock glada ögon sågo de honom
försvinna. Ändtligen hade han kommit i väg. Måtte nu
bara allt gå lyckligt och han nå sitt rike! Kanske kunde
då mycket af Sveriges besittningar ännu räddas undan
fiendehand.
Hela eftermiddagen redo de tre männen tysta vägen
fram. De hoppades innan natten ha uppnått bergpasset
mellan Walachiet och Siebenbürgen, dit de trodde sig känna
kursen. Men dagen skred allt mer och mer, skymningen
föll, och ännu sågo de ej till några berg, endast mörka
skogar. Natten kom och skuggorna blefvo allt dunklare.
Då tände de tre ryttarne hvar sitt bloss, och vid skenet af
dem sökte de sig väg genom skogen.
Vägen blef smalare, gropigare. Det var svårt att styra
hästarne vid ljuset från de fladdrande blossen, i synnerhet
som kungen ville att det alltjämt skulle gå i raskt traf.
Gång på gång snafvade hästarne och ryttarne voro nära
att falla af.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
