- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
507

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ers nåd önskar att jag och den andre herrn icke
skola komma till stallet för ombytet af hästar förrän i
morgon bittida?

— Ja, ty då har jag själf hunnit dit, förstår du.

— Godt. Ers nåd skall bli nöjd. Jag skall låtsas
rida fel i skogen och icke nå stället förr än i morgon,
svarade postknekten och räckte fram sin hand.

Düring gaf honom glad guldmynten. I detsamma
hördes tunga steg utanför.

— Hysch! hviskade han och pekade menande mot
dörren.

Karlen log, och nickade godt förstånd.

Det var kungen, som inträdde.

— Nå, är du färdig nu? frågade han postknekten.

— Ja, ers nåd.

— Nå, då bege vi oss genast i väg. Farväl, Düring!
Låt se att du snart blir kry och kommer efter, yttrade
kungen och räckte honom handen.

— Jag hoppas det, ers... majestät, höll han på att
säga, men hejdade sig i tid.

Innan postkarlen gick ut ur rummet växlade han en
blick af hemligt förstånd med Düring och log betydelsefullt.
Denne nickade uppmuntrande, och visade menande ännu
några guldmynt.

Kungen och hans vägvisare stego till häst och redo
bort, medan Düring, utmattad af den föregående dagens
och nattens ansträngningar försjönk i en välgörande sömn.

Tysta, sida vid sida, redo kungen och den unge
postknekten Stefan vägen fram genom de vidsträckta skogarne.
Förstulet betraktade vägvisaren då och då sin resande.
Aldrig hade han träffat på en så tystlåten främling. Andra
brukade fördrifva de långa timmarne med att prata, utfråga
honom om förhållandena i trakten, om hans familj och
dylikt, men denne besynnerlige tycktes icke hysa det
ringaste intresse härför. Han endast manade på hästen, så att
Stefan hade svårt att följa med honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0513.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free