Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagarne med att spela schack och höra sagor eller också i
hvinande fart sprängande fram på landsvägarne mot norden;
antingen den störste segraren eller den mest förkrossadt
slagne; antingen den lyckligaste eller den olyckligaste.
Ingenting annat dugde för kung Karl. Utomordentligt
måste det vara så i godt som ondt!
Detta insåg Rosen, och därför ansträngde han sina
krafter till det yttersta för att kunna följa kungen. Men
vid ett tillfälle höll han på att råka illa ut. Han anlände
en eftermiddag till en liten stad i Österrike. Omöjligt att
få hästar. Alla voro bortsända eller upptagna på stället.
En half dag förut hade kungen lämnat platsen, och det
gällde att icke försumma sig. Innan mörkret kunde han
hinna långt, åtminstone till nästa ombyte. Rosen rasade,
svor, bad, bjöd dubbelt, fyrdubbelt för en häst. Omöjligt.
Ingen kunde fås förr än följande dag. Men hans nåd
kunde ju begagna sig af resvagnen till Wien, som skulle
afgå om en timma.
— Resvagnen! Ett sådant snigelartadt åkdon! Lika
gärna kunde man ju gå till fots, tänkte Rosen ursinnig.
Men det fanns ingen annan utväg. Antingen stanna
kvar eller begagna sig af diligensen. Och skärande
tänderna af otålighet och raseri placerade sig Rosen i ett hörn
af densamma.
Liksom kungen hade äfven Rosen anlagt förklädnad
och liknade mera en emigrerande köpman än en officer.
Detta för att icke onödigtvis blifva hindrad af närgångna
frågor, kanske rent af kvarhållen.
I resvagnen fanns icke mer än en passagerare. Det
var en äldre man, klädd i päls och med en stor peruk,
hvilkens lockar böljade ned öfver kragen. Han såg ut som
en högre ämbetsman, kanske diplomat, officer var han i
alla händelser icke, det syntes på hans rörelser.
De första timmarne förflöto under djup tystnad. De
båda resandena sutto i hvar sitt hörn, ömsom likgiltigt
betraktande den strimma af landskapet, som gled förbi dem,
ömsom förstulet fixerande hvarandra. Rosen småsvor inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
