Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad! Hvad! Har kungen redan färdats förbi
här. Och jag, som icke fått träffa honom. Och ändå har
jag utfärdat så stränga befallningar, att man skulle säga
mig till, då han kom hit. Kagg, Kagg! Hvar är Kagg
någonstädes? Hvarför är icke han här? ropade
landtgrefven ursinnig.
Officerarne skyndade att uppsöka Kagg, men denne
höll sig visligen undan.
Sedan landtgrefven lugnat sig något, återfick han sitt
goda lynne och skrattade med Rosen. Han ville nödvändigt
att denne skulle stanna en dag hos hos honom och berätta
om allt det underbara, som tilldragit sig i Turkiet.
— Omöjligt, ers höghet. Hans majestät har gifvit mig
sträng befallning att skynda en half dagsresa efter honom,
och jag har redan i följd af åtskilliga missöden blifvit
försenad. Jag måste genast rida vidare.
Landtgrefven bad, men Rosen var obeveklig.
— Nå, men så kan väl generalen åtminstone spisa
kväll med mig och sedan färdas vidare, yttrade landtgrefven
som nödvändigt ville höra någonting om vistelsen i Turkiet.
Ja, det kunde Rosen möjligtvis gå in på, och så begaf man
sig upp på slottet, där en storartad festmåltid tillreddes.
Det var icke utan att Rosen kände ett visst behag
öfver, att sitta vid ett så läckert bord, på hvilket den
dyrbaraste servis lyste. Han var icke som kungen, likgiltig
för bordets njutningar, och efter vistelsen i Bender och
ännu mer i Timurtasch, då kungen och hans officerare
knappt hade sa mycket, att de kunde stilla sin hunger, var
det dubbelt angenämt att sitta vid ett så välförsedt
bord. Han kände sig rent af litet generad, så länge var
det sedan han noggrant iakttagit finare bordsseder.
Dessutom föreföll hans dammiga, trasiga kläder honom ännu
mera tarfliga än vanligt vid jämförelse med landtgrefvens
och hans officerares lysande kläder. Men ingen fäste sig
det ringaste därvid. Han var hjälten, den underbare, den
berömde, den afundade, som haft äran att vid kung Karls
sida kämpa mot trettiotusen turkar. Officerarne betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>