- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
538

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ur sängen samt började kläda på sig. Denne hade väntat
en skrapa för det han stört generalen och blef därför
mycket öfverraskad af hans ifver. Men Düker visste, att kungen
var på hemväg och väntade honom hvilken dag som helst.
Då han hörde talas om de två ryttarne, anade han att det
kunde vara kungen och skyndade sig att bli i ordning så
fort som möjligt.

— De måste genast släppas in. Ni har väl icke låtit
dem vänta länge? yttrade han till officeren, medan de raskt
begåfvo sig ned till stadsporten.

— Det är en god stund, sedan de anlände. Jag tänkte
för öfrigt knappast släppa in dem i natt. Det är ju mot
order. Men de voro envisa och bådo mig underrätta
generalen. En af dem i synnerhet var ganska pockande i
sitt sätt.

— Jaså.... Envis och pockande.... De måste genast
släppas in.

Så fort porten öppnats, trädde kungen och Düring in
i staden.

— Nå, ser ni, att jag hade rätt, min vän, yttrade kungen
till officeren.

Düker ryckte till:

— Denna röst! Skulle det verkligen vara möjligt?

Han höjde lyktan, så att skenet föll i ryttarnes ansikten.
Framför sig såg han två officerare i slitna kappor. Från
hufvud till fotter voro de höljda af damm och smuts.
Anletsdragen voro härjade som efter stora ansträngningar och
vakor. Förgäfves sökte Düker igenkänna kungen. Hans
blickar irrade från den ene till den andre. Han såg blott
två uttröttade och dammhöljda män.

Då log kungen och räckte honom sin hand. Nu kände
Düker igen sin konung. Detta leende hade ingen annan.
Han tog ett par steg framåt.

— Hans majestät! kom det som ett fröjdeskri från
hans läppar, i det han samtidigt böjde knä och kysste
kungens dammiga hand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free