- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
559

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Trasbyket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

intet bättre än att få ge ut dem. Och då finns det ingen
som vill ha dem. Hur ofta har det icke förut händt, att
när vi ieke haft ett runstycke, man erbjudit oss de
härligaste saker.

— Ja, så är det. Det man längtar efter, det....

— Håll käft!

Vid middagstiden fingo de syn på ett par tornspiror,
som skymtade öfver grantopparne.

— Nej se, ett slott! utbrast Buss.

— Yngling! Hvad var det du sade? yttrade Kruse,
som haft sina ögon riktade mot annat håll.

— Ett slott. Se där!

— Ja verkligen!

Mellan trädens stammar skymtade den hvita fasaden
af en större byggnad. Solen lyste på tinnarne och kom de
små blyinfattade fönsterrutorna att skimra i guld och orange.
Det hela såg så vackert och inbjudande ut, att de två
ryttarne beslöto besöka stället.

— Visserligen se vi ut som tiggare och trashankar,
men vi äro väl ändå kungliga svenska officerare och kunna
godt hedra en slottsherre med ett besök. Låt oss rida dit!
Kanske lyckan är oss huld och vi kunna få proviant där,
yttrade Kruse.

— Ja, jag känner verkligen längtan....

— Håll käft med din längtan! Har du icke kommit
från de där grillerna ännu. Nu är det fråga om något
annat.

— Jag menade icke ....

— Jag ger fan hvad du menar. Nu skola vi emellertid
rida till slottet och se, hvad där kan fås.

De två ryttarne sprängde i väg. Ju närmare de kommo
den ståtliga byggnaden, hvilken nu fullt kunde skönjas och
som tog sig förförande vacker ut i det klara solskenet, dess
mer generade kände de sig. Deras trasiga kläder tyngde
dem. Deras ruggiga hästar, barren och mossan och
smutsen, som häftade vid dem, till och med det att de voro
svenska soldater på väg mot hemmet efter en misslyckad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free