Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Den svartklädda damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast svårigheten att få inträde i klostret och sedan röfva
bort henne. Om detta talade vi, då vi sutto vid måltiden,
som jag låtit anordna strax min vän kommit tillbaka.
Stackars karl! De få veckorna, hvilka han tillbragt
som arbetare på grefve Sapiehas gods, hade riktigt tagit på
honom. Han var betydligt afmagrad och så smutsig, att
om jag mött honom på vägen, jag knappast känt igen
honom. Men för öfrigt var det ingen fara med honom, och
han var glad öfver att han lyckats i sitt förehafvande.
Det var en riktig fröjd att se honom äta. Han åt,
som om han icke sett mat på fjorton dagar.
— Ja, det är då en riktig glädje att åter sitta vid ett
dukadt bord och spisa rätter, som anstå en människa och
icke sådan hundmat, bönderna lifnära sig med. Men de
förstå icke bättre. Om man sätter för dem en delikatess,
rynka de på näsan som en hund, då han känner lukten af
tobak, yttrade min vän, medan han tog för sig af rätterna.
Under de följande dagarne öfverlade vi om, huru vi skulle
kunna vinna inträde i klostret och för det första öfvertyga
oss om att Vera verkligen befann sig där och sedan röfva
bort henne. Min vän föreslog, att vi helt enkelt skulle
begifva oss dit en natt med starkt följe, intränga i klostret
och röfva flickan. Men jag afrådde. Det skulle nog icke
bli så lätt, och för öfrigt skulle vi därigenom få både
prästerna och kungen på halsen. Nej, listigare måste vi tänka
ut det.
Efter åtskilligt funderande beslöto vi, att jag skulle
kläda ut mig till fruntimmer, utgifva mig för släkting, tant
eller något annat dylikt till Vera och i den egenskapen
anhålla om att få träffa henne. Det var den enda
möjligheten. Män fingo naturligtvis icke tillträde till nunneklostret,
och det var till och med svårt för fruntimmer. Men i alla
fall skulle vi försöka, och jag skulle naturligtvis spela
hufvudrollen. Min vän hade gjort sitt, nu var det min tur.
— Men blef det icke svårt att naturtroget spela
fruntimmer? inföll Kruse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
