Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Den svartklädda damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag ömt tryckte. Därpå började jag samtala, som om
jag verkligen varit en äldre släkting till henne, hälsade
från hennes far, förmanade henne till gudfruktighet och
lydnad med mera. Abedissan blef fullständigt förd bakom
ljuset, anade ingenting, utan tycktes till och med omfatta
den gamla damen — det var jag det — med en viss
välvilja.
Så slutade mitt första besök i klostret. Flere gånger
upprepade jag detsamma, innan jag vågade skrida till min plan
att föra henne därifrån. Abedissan skänkte mig allt större
förtroende, och då våren kom, tillät hon, att Vera flere
gånger för en kort stund fick följa mig ut i trädgården.
Det var härpå jag byggde min plan. En vårafton
kunde jag meddela Vera, att allt var färdigt. Hon darrade
af sinnesrörelse, men förklarade sig beredd att följa mig.
Jag omtalade då för henne, att på andra sidan muren
väntade en vän med hästar och vagn. Vid ett visst tecken
skulle han nedsläppa en stege, och på den skulle vi
ögonblickligen skynda öfver muren och sedan bort.
Stunden var inne. På ett kort afstånd från oss
promenerade abedissan. Jag kastade en blick på henne och
såg, att hon ingenting anade. Då gaf jag det
öfverenskomna tecknet, en hvissling, härmande ett fågelkvitter.
Ögonblicket efter syntes min väns hufvud ofvan muren och
en stege nedsläpptes. Nu uppenbarade sig för abedissan en
egendomlig syn. Till sin ytterliga häpnad fick hon se den
ärevördiga damen plötsligt kafla upp kjolarne, hvarunder
mansstöflar stucko fram och tillsammans med nunnan springa
mot muren. Så fort abedissan fick syn på stegen, började
hon gallskrika.
— Ett klosterrån! Ett klosterrån! Hjälp! Hjä-ä-älp!
tjöt hon, så att det hördes öfver hela gården.
Så fort hon kunde, sprang hon efter oss, men då hade
Vera redan klättrat upp för stegen, där hon mottogs af
min vän, som hjälpte henne öfver muren. Men jag hann
icke upp, förrän abedissan var framme och högg mig i
kjolen. För att befria mig från henne, gaf jag henne en knuff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
