Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Den svartklädda damen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att hon föll omkull. Och sedan skyndade äfven jag
upp för stegen. Det sista jag såg var den sprattlande
abedissan samt en mängd skrikande nunnor. Så voro vi på
andra sidan muren, och snart sutto vi i vagnen och körde
därifrån, så fort hästarne kunde springa. En tid därefter
vigde vi oss och voro så man och hustru.
— Nå, men fadern, hvad sade han, då han fick höra
talas om klosterrofvet, frågade Kruse.
— I början rasade han som en besatt och svor att
döda både Vera och mig, men för att icke utsätta oss för
hans hämnd, begåfvo vi oss från Polen och slogo oss ned
här i Ungern, där jag äfven hade ett gods. Och nu lefva
vi här och äro lyckliga, och det har jag hufvudsakligen
dig att tacka för, afslutade Orlinski sin berättelse och räckte
Kruse handen.
Två dagar stannade de tvenne svenskarne hos
polacken. Därpå återvände de jämte en väl försedd
proviantfora för att uppsöka sina svenska kamrater.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
