- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
601

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Äfventyraren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig att, medan han satt i Frankenthor och dikterade ett
bref för en af sina sekreterare, en bomb kom susande och
slog ned tätt bredvid dem. I förskräckelsen släppte
skrifvaren pennan, så att det bief en stor plump på papperet.
Förvånad såg kungen upp.

— Hur är det? Hvarför skrifver ni ej?

Likblek och darrande utbrast sekreteraren:

— Ack, ers majestät! Bomben....

— Hvad har bomben att göra med brefvet, yttrade
kungen och reste sig hastigt, skyndade fram till den och
sparkade ned den i en grop, där den ögonblicket efter
sprang i stycken.

Skärfvorna susade omkring dem, likväl utan att göra
någon skada. Endast skrifvaren fick ett lätt skrubbsår på
ena kinden, hvaraf han blef så förskräckt, att han
svimmade. Kungen betraktade honom med ett föraktligt leende.

— Ett sådant kräk! Honom passade bättre att bära
kjolar än den blå rocken, mumlade han, i det han grep
pennan och själf afslutade brefvet.

Öfverallt var han närvarande, och ofta hände det, att
han gjorde sina officerares tjänster i deras ställe. En natt
hade en gammal öfverste, trött af vakor och besvär, lagt
sig på en bänk för att taga sig några ögonblicks hvila.
Men i detsamma kom befallning, att han åter skulle ut och
tjänstgöra.

Den gamle öfversten reste sig ursinnig öfver att ha
blifvit störd.

— Det var som själfva satan! Aldrig kan man få ett
ögonblicks frid. Tror han att folk är af järn! svor
öfversten, i det han motsträfvigt reste sig från bänken.

Kungen, som stod i närheten, hörde öfverstens
brummande. Leende och blid trädde han fram till den gamle.

— Käre vän, ni är trött, men jag är uthvilad. Lägg
er här på min kappa och tag er en lur. Under tiden skall
jag förrätta tjänsten och väcka er, när det behöfs.

Och kungen trugade öfversten att åter lägga sig ned
på bänken. Gubben stretade emot, men det hjälpte ej.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:15:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free