Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Äfventyraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och stirra på sig med blodiga kläder och dödsbleka
ansikten.
Enda hoppet att undgå fiendens uppmärksamhet var
mörkret. Kunde man blott komma så långt, att man före
dagningen var utom skotthåll, vore man sannolikt räddad.
Sedan gällde det att få fatt i något af fartygen, som
kryssade utanför.
Men det gick långsamt framåt. Den nyss upphuggna
rännan hade redan om igen hårdt tillfrusit. Och hela
natten nödgades man med klubbor och yxor slå sig fram.
Afven kungen hjälpte till, dels kanske för att hålla sig
varm, dels för att uppmuntra folket.
Det ljusnade på liimmelen och ännu hade man långt
till hafvet. Man arbetade med fördubblad ifver. Men
knappt hade det dagats, förrän fienden upptäckte farkosten
ute på isen. Genast riktades kanoner dit, och kulor kommo
dansande öfver isen. Men det var ett litet mål, de hade
att sikta på, och icke en enda träffade. Ändtligen fram mot
middagen hade man kommit igenom det fasta isbandet och
styrde ut till hafs.
Vågorna kommo mäktigt rullande och slogo in i den lilla
båten, där de nästan genast fröso till is. Man måste ta fram
yxorna för att »länsa». Kölden var skarp och både kungen
och hans män fröso ohyggligt. För att något värma sig
drack kungen några klunkar vin, som Rosen räckte honom.
Fåfängt spejade han genom kikaren efter Snapp-opp
och Snare-Sven. Ingenting syntes utom den vida böljande
hafsytan. Man rodde med vinden utefter isbandet för att
längre bort möjligtvis träffa fartygen. Gång på gång kommo
isstycken och tornade mot båten med ett dån, så att man
fruktade, att den skulle krossas.
— Ser du ingenting? frågade kungen Rosen, som
också spejade genom sin kikare.
— Nej ingenting, ers majestät.
— Besynnerligt. Det var ju här utanför Snapp-opp
och Snare-Sven fått order att kryssa. De tyckas just icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
