- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
628

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bar det uppåt. Men snart bief det värre. Hästarne vägrade
att gå längre, och ryttarne måste använda sporrarne.
Plötsligt slant den ena hästen, och innan man visste ordet af
sågos häst och ryttare tumla öfver ända. Ett skri undslapp
Fritz och Pontus. De trodde officeren vara sönderklämd.
Kungen och de andra officerarne skyndade dit. Men innan
de hunnit fram hade den fallne rest på sig. Han hade i
sista ögonblicket lyckats kasta sig åt sidan och därigenom
undgått att blifva krossad. Då den andre ryttaren såg
kamratens fall, vände han försiktigt och red ned från det
farliga berget.

Men kungen log.

— Bagatell! Sen till att I han hästarne bättre skodda
en annan gång. Jag skall visa er, hur det går till att rida
uppför ett brant berg, yttrade han.

— Ers majestät!.... varnade officerarne.

Men kungen hörde ej på dem. I raskt traf red han
mot berget. Ju närmare han kom, dess mera ökade han
farten. Med bäfvan åsågo officerarne och de två
studenterna hans våghalsiga försök. Men kungen var dem en
för god ryttare. Utan ett felsteg sprang hästen upp för
den isbelupna branten och nådde höjden. Där vände
kungen och red långsammare tillbaka.

— Å-å-å-h! var det enda Pontus kunde få fram.
Han gapade af förvåning. Det hade han icke trott
om kungen.

— Där ser du. Hans majestät föregår oss alla med
sitt exempel. Han utsätter sig till och med för stor fara
blott för att utföra en ryttarbragd. Där, förstår du, finnes
ingen räddhåga, som hos vissa andra, yttrade Fritz med en
sidoblick på kamraten.

— Det är nödvändigt att en ryttare kan behärska sin
häst i alla terränger. Därför måste man flitigt öfva sig,
yttrade kungen leende till officerarne.

Tre dagar voro förlupna. Ingen visste när kungen
tänkte resa vidare. Plötsligt på tredje dagens afton i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:15:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagossar/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free