Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norrmännen vilse i skogen och nådde icke fram till lägret
förrän följande dags förmiddag. Ofversten satte sig genast
i marsch med regementet för att i sin ordning öfverraska
de trehundra svenskarne.
Under tiden hade de svenska regementena efter bivuaken
i skogen under natten brutit upp för att följa efter kungen.
Trötta och frysande marscherade Fritz Knape och
Pontus Gata sida vid sida på den smala, snöhöljda stigen
genom skogen. »Klumpis», med sina korta ben hade det
svårt att reda sig i den djupa snön. Han var vid ett
miserabelt humör.
— Sa jag inte, att det skulle bli djäfligt att vara soldat,
muttrade Klumpis. Sofva i snön hvarenda natt, gå och
trampa i snön hela dagarne som andra oxar; inte ha annat
än torrt bröd att tugga på. Och slutet på härligheten?
En kula eller ett värjstyng genom bröstet. Nej, tacka vet
jag då Uppsala med ölstugorna och flickorna och gesällerna.
Jag vånne jag vore där igen!
Fritz kastade en blick på kamraten. Äfven han tyckte
att det var svårt, värre än han någonsin kunnat ana, men
beklaga sig ville han ej.
— Tig, Klumpis, och skäms! Så länge kungen har
det precis som vi, tillhör det ej oss att klaga.
— Som vi! Han sitter till häst,.han, och slipper klampa
i snön.
— Tig, säger jag. Du skulle sitta till häst! Du toge
dig ut som en mjölsäck på en åsna. Håll inne med ditt
muttrande, annars gör du kamraterna ännu mera modfällda
än de redan äro. Se på långe Jakob, skomakargesällen där
borta, han som var så kavat i Uppsala. Nu är han så
lagom morsk och går som om han hade fått smörj fem
kvällar å rad.
Och Fritz sträckte på sig och trampade på i snödrifvorna.
Äfven Klumpis ryckte upp sig. Muttra kunde han väl, och
förbannad var han på hela tillvaron, men hans
studentstolthet gjorde, att han icke ville visa sig sämre än gesällerna.
Det var en bedröflig här på marsch mot ett bedröfligt fälttåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
