Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortast möjligt. Man knuffas och slåss om platsen och
många bli vräkta åt sidorna och falla i vattnet. Gång på
gång kommer en kula från fästningen och plöjer en bred
gång i massorna, hvilket ännu mer ökar förvirringen. Kungen
som ännu icke lämnat den brinnande staden, märker att
det går galet och skyndar till. På hans högljudda
kommandon lugna sig soldaterna något, och då de se honom
lugnt stå kvar på stranden, skämmas de att rusa fram som
skrämda får och ordna sig i led.
Fritz och Pontus hade tappert deltagit i striden, fått
några små sår samt sina kläder brända på ett par ställen,
ingenting likväl så svårt att de blifvit urståndsatta att strida.
Så fort de fått skjuta och sticka hade det gamla humöret
återkommit hos Fritz, och äfven Pontus kände sig betydligt
upplifvad. Det enda, som de tyckte vara ruskigt, var att
höra de innebrändas jämmerskrin, men äfven dessa
drunknade snart i larmet och kanondundret.
Sida vid sida skyndade de öfver bron. Plötsligt märkte
Fritz att Pontus ryckte till, tog sig åt bröstet och blef
likblek i ansiktet.
— Hur är det? skrek han.
— Jag har blifvit skjuten. Jag tror jag dör. Farväl,
kamrat! hviskade Pontus och segnade ned.
Fritz skyndade att ta honom i sina armar och bära
honom med sig. De öfriga trängde på och nästan lyfte den
afsvimmade Pontus, så att det blef lättare att bära honom.
Men knappast hade Fritz kommit öfver bron, förrän
äfven han träffades af en kula från någon norrman, som
dolt sig på andra stranden. Han släppte kamraten och
sjönk afsvimmad ned vid hans sida, medan de andra
soldaterna sprungo öfver dem.
Ändtligen hade alla hunnit öfver. En bland de sista
var kungen, som icke kunde förmå sig att lämna staden
förrän i yttersta minuten. På andra sidan älfven väntade
honom en sadlad häst, hvarpå han genast satte sig upp,
efter att ha gifvit befallning om de sårades tillvaratagande.
Kungen fäste sig föga vid den misslyckade stormningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
