Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Ryssen kommer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skeppar Petter Flundra manade på och visade sig som
en schangtil och frikostig värd, allt medan han då och då
kastade en förtjust blick på sin unga brud och en annan,
mindre förtjust, på den unge fiskaren Åke. Ty han visste,
att det varit väl emellan dem och att de nästan skällts för
trolofvade, då fattigdom, bekymmer och gnabb skilt dem åt
och han med sin rikedom kommit och gjort slag i saken.
Efter middagen gick man i den vackra sommardagen
ut i dungen, som låg alldeles bredvid huset, och under en
gammal lind begynte dansen. Fiskargubbarne och
gummorna sutto rundt omkring och sågo på, togo sig en skvätt
svagdricka då och då, medan pojkar och flickor svängde
omkring vid låten af en gammal gisten fiol, och
barnungarne tumlade på näsan under försöken att leka »ta fatt.»
Gubbarne resonnerade politik.
— Ockochoch. Det är ju för faseligt. Nu håller
kungen på att kriga i Norget också. Det blir då aldrig någon
fred i detta fattiga land.
— Nä, så visst ä det. Kungen slutar inte förrän han
tagit hvarenda dräng från gården, menade Jan i Gräskö.
— Och farligt kan det bli för oss, att kungen icke vill
sluta fred med ryssen, inföll Lasse i Söderöra. Jag har
hört af finnländingar, som kommit hittraglande, att ryssen lär
härja förfärligt därborta. Och tänk, om han komme hit!
Då vore det bäst att hissa segel och ge sig i väg med
detsamma.
— Bah! yttrade Petter Flundra. Det finns väl
örlogsskepp i Stockholm, som bruka kryssa här utanför. De
komma nog att hålla honom, borta.
Ett stycke från de andra hade Åke fiskare slagit sig
ned på en mossig sten. Med mörka blickar betraktade han
de dansande. Aldrig hade hau känt sin fattigdom så
brännande svår som denna vackra julieftermiddag. Där borta
dansade hans käresta — som brud. Och han — han fick
bita sig i tungan och tiga still.
Åke knöt händerna i bitter harm, medan han
begrundade sitt öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
