Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hm! Hm!
Ett brummande sorl afbröt talaren för ett ögonblick,
men han lät sig intet bekomma, utan fortsatte morskt:
»... Men annat gjorde våra fäder:
de smidde spjut däraf och vunno flera städer.
Ack kära fosterbygd! Om du vill blifva rik,
så följ de gamles politik!»
Mannen på stolen höjde hatten i vädret och skrek:
- Lefve kung Karl!
— Bravo! Lefve kung Karl! ropade studenterna.
— Hysch! Hysch! Förbannade skrän! tjöto åtskilliga
borgare, och sökte tysta ned såväl talaren som studenterna.
Man skrek, stampade, hvisslade om hvarandra. Det
var ett förskräckligt larm.
Men borgarne, som icke delade talarens entusiasm, voro
de fleste: Det började urarta till slagsmål, och studenterna
liöllo på att bli utkastade. Då sprang en ung officer, som
tillsammans med en kamrat suttit tyst i ett hörn och åhört
talet, upp på en stol. Det var en ung man på tjugufem
år med svart hår och mustascher, kroknäsa och magert
ansikte. Han drog sin värja och skrek:
— Förbannade pack! Han I varit med och slagits
för kung Karl? Han I hungrat, frusit, lidit och kämpat
tillsammans med honom? Han I pinats i fångenskap långt
borta i Sibiriens isiga ödemarker? Han I måst vandra
tusentals mil i den förfärligaste köld eller den mest
brännande hetta, dödströtta med såriga fotter och värkande hufvud
för att ändtligen få kyssa detta fattiga lands jord? Han I det?
Nej, stinna borgarebrackor, det han I ej. Och därför han
I ej rättighet att klaga. De enda, som skulle ha någon
sådan, äro de, hvilkas ben hvitna i Ukrajnas skogar, på
Poltayas slagfält eller i Sibiriens ismarker. Men de äro
döda och klaga ej. Men vi, som ännu lefva efter
hundratals genomkämpade strider och besvärligheter, vi klaga ej.
Hur kungen handlat är hans sak; oss tillhör det att lyda
och följa honom och att vid första vink han ger därom,
i slutna led under fladdrande, krutstänkta fanor än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0673.html
