- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
671

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En stund sutto de två vännerna tysta och rökte sina
pipor. Plötsligt vände sig Buss till Hård.

— Nå, har du träffat den där Ingrid Eriksdotter, om
hvilken du talade så vackert, då vi lågo i bivuaken natten
före Poltavaslaget?

— Ja, jag har, svarade Hård kort.

— Jaså. Nå, det var väl ett kärt möte?

— Ah, inte just.

— Hvad! Inte just. Efter så många års skilsmässa?

— Ja, ser du, just därför. När väntan blir för lång,
så svinner aromen både från känslor och människor. För
resten var hon gift.

— Hvad säger du! Hade hon gift sig?

— Ja, med en liten puckelryggig och halt stackare.

— Det var då väl starkt. En krympling till på köpet.

— Ja, några andra funnos ju knappast kvar i Sverige.

— Men jag tycker allt ändå, att hon kunde lugnat sig
och väntat.

— Bah! Du förstår. Hett blod... trånaden. Det
blef för långsamt att vänta. Och så tog hon den förste
bäste... eller sämste.

— Nå, du gaf henne väl en riktig läxa för hennes
trolöshet?

— Jag? Jag sa inte ett ord.

— Inte ett ord. Talade du icke med henne?

— Nej, jag gaf mig icke ens tillkänna. Hon såg mig
aldrig, fastän jag såg henne. Men den synen fick jag
alldeles nog af.

— Jaså. Du tyckte det var bittert, att se henne
tillhöra en annan. Stackars vän! Icke blott stympade fötter
utan äfven öfvergifven af sin älskade.

Hård betraktade Buss ett ögonblick, medan ett
ironiskt leende drog öfver hans läppar. Så brummade han
häftigt:

— Håll käft, din sentimentala djäfvul! Beklaga mig icke.

— Jaså. Jag förstår. Du vill icke att man skall röra
vid den strängen, mumlade Buss.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free