Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Källaren »Randiga Byttan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapen, som funnos på ön, och gömde oss vid stranden.
Lycka var, att det vid tillfället var fest på ön och mycket
folk samladt där från när och fjärran. Annars hade vi ej
kunnat tillfoga dem en så duktig smäll som de fingo.
— Jaså, de fingo stryk, afbröt Hård fiskaren.
— Ja, det kan löjtnanten lita på, duktigt med stryk,
så att de med blodiga pannor blefvo drifna tillbaka ut i vattnet.
. . . Men vi voro ändock för få. Vi måste naturligtvis
sätta oss i våra båtar och begifva oss i väg. Jag seglade
direkte hit till Stockholm för att omtala händelsen.
— Deltogo alla männen på ön. Var det icke några,
som genast fegt sökte fly undan för att rädda sin egendom?
frågade Hård.
Åkes magra, solbrynta ansikte fick ett föraktligt
uttryck.
— Jo en, en rik skepparknös vid namn Flundra, samme
en, som höll bröllop. Då han fick höra att ryssarne voro
i närheten, öfvergaf han brud, vänner, sin ära och sitt
land blott för att rädda sin egendom. Och ändå var han
den rikaste och hade pengar på banken här i Stockholm,
då vi blott voro fattiga fiskare, som ingenting ägde, utom
det vi hade på ön. Han brydde sig ej om att gripa till
vapen. Han gjorde i stället i ordning sin båt, bar ned det
ena penningskrinet efter det andra i den, till dess den var
alldeles fullpackad. Då hissade han segel och lade ut.
— Nå, men bruden då?
— Den brydde han sig ej om. Hon fick sitta och
gråta bland de andra fiskarkvinnorna, och det var på nåd
hon sedan fick komma med i en båt. Men gubben han
räddade sitt skinn ocli sin egendom och seglade bort utan
brud, föraktad af sina vänner.
— En sådan feg usling, mumlade Buss.
Åke sände honom ett sympatiskt ögonkast.
— Ja, var det icke.
— En riktig skurk. Jag önskade, att jag hade honom
här, så skulle jag ge honom ett riktigt kok stryk, yttrade
Buss förtrytsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
