- Project Runeberg -  Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år /
743

(1900) [MARC] [MARC] Author: Nils Hydén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Var hon? skrek Åke till, och grep fiskaren hårdt i
armen.

Denne blickade på honom förvånad öfver hans
häftighet.

— Hvarför kramar du mig? frågade han höfligt.

Åke släppte sitt tag. Det gick omkring i hans hufvud.
Nu först kände han riktigt, hur kär flickan var honom.

— Är du säker därpå? frågade han.

— Visst är jag det.

— Hur gick det med den båten. Lyckades den
undkomma ryssarne?

— Det vet jag inte, men det tror jag knappast,
svarade fiskaren.

Utan att säga ett ord skyndade Ake från honom.

— Den där måtte icke vara riktigt slug, tänkte fiskaren
och såg efter honom.

I första ögonblicket hade Åke trott, att Malin var död,
efter att kanske först lefvande fallit i ryssarnes händer och
därpå, sedan hon kastats ur famn till famn, stuckits ned.
Den tanken vållade honom en gränslös sorg. Han kunde
icke hålla sig stilla. Han måste gå, gå, allt under det de
inbillade scenerna vid hennes tillfångatagande och dödande
drogo genom hans hjärna. Nu först kände han klart, hur
högt han älskat henne, och han förstod hela vidden af den
förlust, han gjort. Hvad gagnade honom nu de penningar
han erhållit. Hvad brydde han sig nu om stugan och
båten, hvarmed han skulle förtjäna sitt uppehälle, när hon,
som skulle delat hans lif och tillsammans med hvilken han
skulle bott lycklig i stugan, var förlorad för honom. Hur
djupt ångrade han icke nu sin hårdhet att under flykten
icke taga henne med i sin båt. Med tårfyllda, bönfallande
ögon hade hon sett på honom och bedt att få följa med,
bedt honom förlåta sig, sagt honom, att han var den ende
hon tyckte om, fastän hon i sin giriga dårskap tagit
skeppar Flundra, som dock skamligt öfvergiivit henne.

Gång på gång hade hon bedt honom, tagit hans hand
och kysst den, men omöjligt. Han hade sagt nej, hårdt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagossar/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free