Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åke betraktade fiskaren forskande. En fråga, som han
knappast vågade komma fram med, darrade på hans läppar.
Slutligen tog han mod till sig och yttrade:
— Har du hört, om hon har dött af sitt sår?
— Nej, det har jag ej. Det är ju mycket möjligt,
men jag vet ingenting därom, svarade fiskaren.
— Såg du henne någon gång?
— Ja, samma kväll de kommo hit.
— Hur såg hon ut?
— Mycket blek och mycket sjuk. Hon låg i båten
afsvimmad, som om hon redan vore död. Den där lefver
väl icke länge till, tänkte jag, i det jag böjde mig ned och
betraktade henne, yttrade Anders säfligt.
Åke vände sig bort. Tårarne stego honom i ögonen.
Det sjöd inom honom en orkan af känslor.
— Åh!... Åh!... Åh! Hon är död. Sannolikt är
hon död. Och jag får aldrig se henne mera, aldrig tala
vid henne, aldrig kunna bedja henne om förlåtelse för min
egensinniga hårdhet. Ja, är hon verkligen död, då får jag
aldrig ro i min själ, suckade Åke förtviflad.
— Vet du hvar de där flyktingarna bo?
— I Långvik, en liten by ungefär en half mil härifrån.
Om du följer den här vägen, kommer du snart fram,
svarade fiskaren.
Åke begaf sig på väg.
— Nu eller aldrig, tänkte han. Lefver hon ännu, så
måste hon bli bra och lifvet kan ännu blifva lyckligt för
oss båda; men är hon redan död... ja, då återstår för mig
ingenting annat än att ge mig ut i kriget — i Finland lära
de visst slåss — och då söka min kula så fort som möjligt,
ty då vill jag icke längre lefva. Då har lifvet förlorat all
glädje för mig, och får jag då stupa i ärlig strid, skall jag
skatta mig lycklig.
Åke skyndade vägen fram. Det var sent på
eftermiddagen, men ännu hade solen ej gått ned. Den dröjde kvar
öfver granarnes toppar, liksom om den i det längsta ville
låta sitt strålande sken upplysa denna vackra dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
