Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att alla dessa omkring mig, som så hårdt hängde fast vid
lifvet, också voro dömda att dela mitt öde.
Jag såg hur en båt sattes ut från det ryska fartyget,
men samtidigt märkte jag också, att två af de våras båtar
kommo oss till hjälp.
— Godt! tänkte jag. Det blir strid. Så mycket säkrare
att man nås af en kula eller ett pikstygn.
Och i den afsikten brydde jag mig ej om att åtlyda
männens uppmaning till kvinnorna att lägga sig ned på
botten af båten, utan jag satte mig tvärtom upprätt på toften
och så blottad för alla kulor som möjligt.
Nu voro båtarne inpå hvarandra. Striden begynte. Som
i ett dunkel påminner jag mig den. Jag hörde de våras
och ryssarnes rop och skrik, kvinnornas jämmerfulla
stönanden, skottens smällande, yxhuggen, de sårades vrålanden
— det var någonting ohyggligt, men likväl satt jag kvar
på toften med slutna ögon, bidande mitt öde.
Plötsligt förnam jag liksom en häftig stöt i ena armen.
Jag försökte lyfta den, men omöjligt. Den hängde slappt
ned. Samtidigt kände jag en förfärlig värk, det gick rundt
i mitt hufvud, jag förlorade medvetandet och föll baklänges
ned på botten af båten.
När jag åter vaknade upp ur min domning, grydde
morgonen. Min arm värkte som om den blifvit doppad i
eld, mitt hufvud brann, och jag kunde knappast tänka en
redig tanke. Det enda jag visste var att jag led, led
förförfärliga kval. Rundt omkring mig hörde jag en kör af
suckar, stönande, jämmerrop. Det var mina olyckskamrater,
de andra sårade. Brinnande böner om förlossning ur kvalen
höjdes mot himmelen. Det var hjärtslitande att höra, hur
de stackars sjuka bådo sina oskadda kamrater att kasta dem
i sjön för att göra slut på deras lidanden. Själf var jag
för svag att tala. Medan suckarna oemotståndligt bröto sig
fram mellan mina läppar, grubblade jag öfver mitt hårda
öde. Jaså, jag var icke död. Träffad hade jag, som jag
önskat, blifvit af en kula, men detta endast för att lifvet
skulle blifva ännu värre för mig. Var det icke nog att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
