Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det dröjde veckor innan Malin blef fullt bra. Men
för hvarje dag som gick ökades, tack vare hennes starka
fysik, somm’arsolen ocli den friska hafsluften, hennes krafter.
Mången kväll sutto Åke och Malin liksom den första gången,
då de återfunno hvarandra, nere vid stranden, samtalande,
smekande hvarandra. Och för hvarje dag de kände, huru
de kommo hvarandra närmare och hur deras unga kärlek
om också icke i styrka, hvilket var omöjligt, så dock i
innerlighet växte. Malin kunde nu icke förstå, huru hon
någonsin kunnat förmå sig att, om också blott för penningar
och ett sorgfritt lif, blifva den eländige skeppar Flundras
brud. Hade icke ryssarnes anfall kommit, hade hon
sannolikt ännu varit hans maka, gått i vackra kläder, ätit god
mat och haft lätt arbete. Men hvad hade väl då funnits
för glans öfver lifvet! Skulle hon då en enda dag kunnat känna
en djup och ren glädje! Slö och trög, liknöjd och dum
hade hon blifvit, mycket sämre än de fattiga fiskarhustrur,
som dag ut och dag in måste sträfva så att armarna värkte
och händerna sprucko och hvilkas enda glädje var deras
mäns famntag. Hon ryste när hon tänkte på hurudant
hennes lif kunnat bli, och bli just i följd af hennes eget
dåraktiga val, och hon välsignade den bröllopsnatt, då
ryssarne stormat Norröra och hennes make fegt lupit undan
och lämnat henne ensam och öfvergifven. Hon välsignade
Åkes hårdhet att icke vilja taga henne med i sin båt, hon
välsignade sitt sår och den sorg hon känt öfver att vara
förkastad. Ty just sorgen hade väckt henne och lärt henne
förstå, hur djupt hon längtade efter honom, och hur
innerligt hon höll honom kär. Och hvarje kväll, innan hon
somnade, bad hon en bön till Gud af tacksamhet öfver att
han i tid straffat henne och sedan återgifvit henne sin
ungdoms älskade, som hon i sin dåraktiga fåfänga en gång
försmått.
Äfven Åke kände sig innerligt glad öfver att ha
återfunnit den han så starkt längtat efter och som han en gång
gifvit förlorad. Och ju längre tiden led, dess merasvunno
det förflutnas mörka skuggor, och man tänkte endast på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
