Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Pjesen är slut. Låtom oss supéra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungen var vid skämtsamt lynne. Han tog sin gamle
favoritbetjänt i rockknappen och berömde honom.
— Hultman är verkligen en präktig karl. Sådana skulle
alla vara. Han är icke rädd att komma hit, fastän kulorna
hvina, yttrade han leende.
— Aldrig rädd, då jag har den nåden att tjäna i ers
majestäts tjänst, svarade Hultman och bugade sig.
— Så skall det vara. Och till belöning utnämner jag
honom här på stället till min köksmästare. I morgon skall
jag underteckna fullmakten.
Hultman återvände öfverförtjust.
Så snart kungen druckit ur mjölken och ätit upp
brödet, steg han upp ur löpgrafven. Kvällen var mörk. Från
fästningen hade man svårt att rikta elden. Men gång på
gång genomskars mörkret af ett ljussken. Det var
brinnande beckkransar och lichtkulor, som befälhafvaren på
fästningen lät utkasta och hvarigenom fältet så upplystes,
att föremålen någorlunda tydligt kunde urskiljas.
Kungen började misstänka ett utfall. För att själf
kunna gifva akt på allt, lade han sig på inre sluttningen
af löpgrafvens bröstvärn med hufvudet och armarne öfver
bröstet, så att han obehindradt kunde se både fästningen
och sina på fältet arbetande soldater. Men lika obehindradt
kunde han också träffas af de kringflygande kulorna.
I botten på gropen stodo en mängd officerare. De voro
oroliga öfver att kungen så blottställde sig. De rådgjorde
om, huru de skulle kunna locka honom ned från den farliga
platsen.
Slutligen tog Maigret mod till sig och gick upp till honom.
— Detta är icke ett ställe för ers majestät. Kartesch-,
musköt- och kanonkulor ha ej mer aktning för en konung
än för den ringaste soldat, yttrade han.
— Var icke rädd, svarade kungen.
— Jag är icke rädd för mig själf, utan för ers
majestäts skull.
— Gå ut på fältet och se till huru soldaterna arbeta,
var kungens korta svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
