Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Sista tablån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sista tiden hade kungen knappast haft något annat
svar på sina officerares framställningar än detta evinnerliga:
— Gå på! Gå på!
Kruse och Buss marscherade en stund tysta vid
hvarandras sida. Kölden bet skarpt i näsor och kinder och
trängde genom kläderna, så att de kände sig genomisade
intill märgen. Båda ledo af frostskador på flera ställen i
ansiktena, på händerna och på fotterna. Ingendera kände
behof af att tala utan pulsade modstulna fram genom
snödrifvorna.
Till slut tyckte de likväl, att tystnaden blef för
tryckande.
— Tror du, att vi någonsin uppnå svenska gränsen?
frågade Buss nedslagen.
— Vet icke. Det ligger i Guds hand, svarade Kruse.
— Om vi blott hade passerat den sista norska byn —
Tydalen tror jag att den heter — så kanske det funnes
någon utsikt.
— Hur så?
— Jo, där kunna vi få norska skidlöpare till vägvisare
och med deras hjälp måtte vi väl sedan kunna leta oss fram
den lilla biten öfver fjällen till närmaste svenska by.
— Hur långt är det dit från Tydalen eller hvad du
kallade den?
— Endast åtta mil.
— Endast åtta mil! upprepade Kruse dröjande.
— Ja. Tror du icke, att det borde kunna gå?
— Det måste gå. Ha vi icke i Ukrajnas öde skogar under
liknande svåra förhållanden marscherat hundratals mil och
detta utsatta för fiendens kulor och ändå kommit fram med
lifvet. Och då befunno vi oss dessutom långt bort från
vårt fädernesland. Skulle vi icke nu, då vi endast ha åtta
mil .till gränsen, kunna taga oss fram dit. Det måste gå.
— Det måste gå, svarade honom Kruse.
Åter gingo de två vännerna tysta. De låtsades icke se,
huru den ene soldaten efter den andra utmattad sjönk ned
i drifvorna för att aldrig mera resa sig. De låtsades icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
