Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Sista tablån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Bättre att stupa med ära än att dö med skam,
tänkte han.
Han hade icke legat lång stund, då han plötsligt förnam
djupa suckar. Dylikt var han van vid under dessa
förfärliga nätter, de hade utgjort hans vaggsång och han fäste
sig därför i början föga vid dem. Det var väl endast några
stackars soldater som kämpade med döden och i deras sista
minuter längtade efter lifvet och sina kära. Men han tyckte,
att de hördes så besynnerligt nära. Han lyfte sig på
armbågen för att se hvem det var. Då märkte han rörelser
under Buss kappa och han förstod att det var från honom,
som suckarne härledde sig.
Sakta drog han kappan från vännen och fick se ett
ansikte med förvridna drag och tårfyllda ögon. Han blef
nästan ond.
— Men hvad nu! Suckar du? Passar det sig för en
krigare att dö på sådant sätt, utbrast han.
Buss stirrade på honom. Han hade en underlig glans
i sina ögon.
— Jag vill icke dö, svarade han.
— Vill du icke dö! Du måste.
— Nej, jag vill icke dö. Jag längtar för mycket till
lifvet.
Kruse betraktade honom några ögonblick. Han förstod
hans känslor. Så tog han hans hand och tryckte den.
— Kasta bort de där tankarne. De vålla dig endast
kval. Det finns ju ingen möjlighet för oss att längre kunna
lefva. Vi måste dö och få finna oss däri. Det är ju för
öfrigt detsamma som om du stupat för en kula. Det sker
i ditt lands tjänst.
Han gjorde ett uppehåll. Buss hade vändt bort
hufvudet och riktat blicken mot himmelen, där ett praktfullt
norrsken strålade. Vemodigt betraktade han de flammande
tungorna, som voro i oupphörlig rörelse, än spridande ut
sig, i det de lyste till, än plötsligt försvinnande.
Han tänkte på sitt lif. Det hade också varit en enda
växling af lycka och sorg. Hur glad och käck hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
