- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
II. Skilsmässan från fädernejorden. - Ungsocialister. - En solnedgång på havet. - Mister Hanson slår upp språklådan m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II. SKILSMÄSSAN FRÅN FÄDERNEJORDEN. - UNGSOCIALISTER. - EN SOLNEDGÅNG PÅ HAVET. - MISTER HANSON SLÅR UPP SPRÅKLÅDAN M. M.

 

Vid skeppsbron i Göteborg låg Rollo förtöjd. Vid landgången rådde mycken trängsel. En första signal för avgång var redan given, och de få minuter, som återstodo, skredo med fart. Det sista avgörande farvältagandet ville man uppskjuta i det längsta möjliga, och därför dröjde avresande och kvarstannande intill det sista vid landgången.

En stor del hade dock redan stigit ombord och sökte nu från sina platser vid relingen växla sina avskedshälsningar med nedanför på kajen stående anhöriga och vänner. Sålunda sågs föröver några yngre karlar, tydligen kroppsarbetare. De föreföllo en smula upprymda och förde ett högröstat samtal med några sina kamrater, vilka samlats i en grupp nedanför. De voro tydligen socialdemokrater, kanske ungsocialister t. o. m. De hårda orden och de ovederhäftiga domarna över Sverige och förhållandena inom landet gav åtminstone anledning att antaga det senare.

- Lycka till, kamrater, hördes en röst från kajen. Lyckliga I, som fån lämna slavlandet! Vi hoppas, att frihetens timma slår snart även för oss.

- Ja, kom snart efter, svarades från resenärerna. Given tjuvsamhället en god dag. Detta usla land är ej värt edert arbete. Död åt patentpatriotismen. Ned med tronen, altaret och penningpåsen! Leve internationalen! Hurra, hurra, hurra, hurra!

I samma osmakliga stil pågick ordbytet ännu, då avgångssignalen ljöd för tredje och sista gången och landgången med åtskilligt buller och brak drogs in. En känslovåg drog genom skaran. Det blev tämligen så tyst både ombord och på kajen, och endast de korta men bestämda kommandoorden hördes. Tyst och nästan omärkligt gled Rollo ut från kajen. Snart började dock maskinerna röra sig, skrovet skälvde, propellern slog och vattnet yrde i skum och virvlar runt kring fartyget. Rollo styrde sin kurs. Hundratals näsdukar sågs vifta, och mångas ögon glänste i tårar. Skilsmässans allvar kunde icke avvisas. Outsägligt lång var färden, som förelåg och ovissa de öden, som väntade resenärerna.

Ångaren ökade sin fart. Skaran på stranden började glesna. De av skilsmässan mest berörda dröjde ännu, men kunde från fartyget snart ej skiljas den ene från den andre. Stämningen bland resenärerna förblev ännu en god stund övervägande allvarlig. T. o. m. inom det lilla sällskapet av ungsocialister var man, sedan sista länken brustit, mindre högröstad. En var sökte nu orientera sig ombord. Bland passagerarna återfinna vi pastor Viklef, och mister Hanson, svensk-amerikanaren. Den förstnämnde hade dragit sig tillbaka till en ensam plats å däcket, där han satt sig ner och var snart försjunken i reflektioner. Ungsocialisternas uppträdande före fartygets avgång hade smärtat honom. Han hade visserligen själv haft mycket att klandra Sverige för, men då han hörde det skymfas, led han därvid.

Av gammal erfarenhet från sina många strider på det socialpolitiska arbetsfältet hade han emellertid lärt, att människorna och bland dessa icke ens ungsocialisterna fingo tagas allt för strängt efter orden. Han hade sett ungsocialisten på tribunen med lidelserna satta i brand av kamraters bifallsrop, men han hade ock mött honom i enrum, där sorg och nöd pressat, och han hade funnit skillnaden väsentlig.

Timmarna fly. Rollo har redan passerat Vinga och styr mot det fjärran blå. De svenska skären börja för resenärernas blickar antaga allt obestämdare former och bli efter hand endast blånande linjer, som förtona i fjärran. Dagen är för att vara en vårdag ovanligt lugn, och Nordsjön behagar visa sig sällsynt stilla. Det lider mot aftonen, och solnedgången artar sig att bli ett av dessa oförgätliga skådespel, som den kan bli endast ute på havet. Himlen var ej molnfri, men molnen voro vita och lätta som ull. I väster, där solen sjönk, voro de sammandragna och grupperade, så att det hela liknade ingången till en gruva eller ett stenbrott, med pelare och valv i oformlig uthuggning men med allehanda fantastiska utsmyckningar. Såsom inifrån ett sagans tempel bröt nu genom allt detta solen fram såsom till en sista strålande hälsning för dagen. Dess ljus gick i flammor ut över hela västerhimmelen, övergående i en mångfald färgskiftningar, allt efter som det mattades och dog ut.

Länge varade ej det hänförande skådespelet, men ännu en god stund, efter sedan det upphört, stodo resenärerna kvar i stum förundran.

Mångas ögon riktades ännu en gång mot det svenska kustlandet, av vilket dock endast den mest skarpsynte var i stånd att upptäcka någon svag punkt.

Pastor Viklef, som börjat en sakta promenad fram och åter på däcket, hade fäst sig vid att bland dem, som kvarstodo vid relingen och försökte uppfånga en skymt av de sista flyende strimmorna av fäderneslandet voro även de unga karlar, som uttalat de hårda orden om Sverige.

Pastorn kände ett djupt intresse för dessa, och detta intresse blev om möjligt ännu djupare, då han tyckte sig kunna bestämt skönja, det skilsmässan från fosterlandet icke lämnat dem så alldeles oberörda. Han gick dem så nära han kunde utan att brista i grannlagenhet och gav akt på deras drag. Han fann dessa betydligt vekare, än då fartyget ännu låg i hamnen. Det var alldeles tyst inom den lilla gruppen, men en var tycktes försänkt i djupa tankar, och samtligas ögon voro stadigt fästade vid horisonten, där fädrens rike svunnit. Var det riktigt eller såg han fel? Låg ej över de ungas ögon något av tåreglans? Eller var det därför att hans egna ögon tårades, som han såg det så?

Nog av, han beslöt närma sig de unga männen.

- Väl, mina herrar, började han, det kan komma att hända mycket, innan vi återse gamla Sverige.

- Säkert gör det så, svarade den närmast stående, och det kan vara lika så bra att ingen ting veta därom.

- Ja, väl kan det så, instämde pastorn, som nu tyckte, att han kunde gå rakt på sitt ämne.

- Nå, hur kännes det att lämna hem och fosterland?

- Tja, det är givet, att det var litet ömt om morsan, svarade en av karlarna, som såg ut att vara den yngste av dem.

Svaret var i all sin vårdslöshet mycket typiskt för vissa kretsar av svensk ungdom, där man redan sedan länge skattar åt det slags terminologi, som företrädesvis odlas av den svenska skämtpressen. Endast den, som aldrig trätt i någon närmare beröring med de svenska ungsocialisterna eller sökt att avlyssna dem deras innersta känslor och tankar skulle här finna anledning till förargelse. Det där obesvärade sättet att tala om "morsan" var ju icke vidare klädsamt, men pastor Viklef, för vilken de ungsocialistiska uttryckssätten ingalunda voro främmande, såg sig gott kunna taga dem som ett nog så tillförlitligt uttryck för en djupt liggande hängivenhet och kärlek till fädernehemmet. Att finna denna anknytningspunkt var hans ständiga önskan.

Han hade velat fortsätta och fråga för att finna ut, huru skilsmässan från själva fosterjorden kändes dem nu, när den var ett faktum. Men han skulle ej behöva fråga. En lika oväntad som uppbygglig händelse skulle ge honom anledning att draga sina slutsatser ända i denna fråga. Bland passagerarne sågs en äldre herre, som hittills hållit sig för sig själv. Pastor Viklef hade fäst sig vid honom, redan innan fartyget lämnade hamnen, och en liten blick på skaran av vänner, som kommit tillstädes för att säga farväl, hade låtit pastorn antaga, att den vänliga resenären var någon ansedd sångarhövding. Antagandet visade sig vara riktigt. Ehuru mannen förhållit sig ensam och tyst hade han icke varit likgiltig för vad som rörde sig omkring honom. Helt visst var det efter sedan han trott sig kunna avlyssna den allmänna stämningen bland reskamraterna, som han beslöt sig för att låta denna stämning få en välkommen upplösning i den av alla högt skattade nationalhymnen. Med en röst, vars styrka och välljud gick utöver allt vad de flesta av de från Sveriges landsbygd mestadels kommande emigranterna hittills hört, stämde han upp och sjöng:

 

"Du gamla, du fria, du fjällhöga nord,

du tysta, du glädjerika sköna."

 

Från alla delar av fartyget drog man sig närmare sångaren. Icke i rusning och med buller utan stilla och försynt, såsom till andakt. Männen blottade sina huvuden. Även ungsocialisterna togo hattarna av, om ock med någon synbar tvekan. Denna deras anslutning till den allmänna hyllningen för fosterlandet uppfattades med djup tillfredsställelse av pastor Viklef, som för egen del var gripen av det sällsamma i denna hyllning. Sångaren förmådde så utveckla sin konst, att det blev såväl syn som sång. En var, med aldrig så litet känsla för det mäktiga och sköna, måste här ha fått för sin inre syn öppnad utsikten över den fjällhöga nord, vars tilldragande skönhet ännu ingen tillfullo tolkat.

Pastor Viklef gav akt på de unga karlarna, i vars drag han tyckte sig se en sällsam blandning av veknande känslor och ännu dröjande oppositionslusta. Just något av vad han själv på sitt eget hjärtas djup erfor. Han kände det, som om han velat förena sig med dessa unga och högt förklara: "Vårt missnöje går ej ut över dig, Sverige, vårt fosterland, ej över dina moar, fjäll och skär, ej över den mörka skogens dystra sus, ej över vår stjärnenatt, vårt sommarljus, men väl över det system, som för tusen sinom tusen av dina söner och döttrar stänger vägen fram till de förmåner du ämnade lika åt oss alla."

Sångaren slöt sin sång och under tystnad spridde man sig omkring på fartyget. Mörkret sänkte sig nu hastigt, och i det elektriska ljusets sken började livet ombord antaga något livligare former.

Pastor Viklef beslöt uppsöka mister Hanson, efter vars originella historier han började längta såsom efter en oskyldig förströelse. Hanson, som gjort resan mellan Sverige och Amerika flera gånger förr, lät sig ej märkbart ryckas ur sitt vanliga lugn och framför allt ej från sin pipa.

Pastorn fann honom sittande förut, försjunken, som det tycktes, i något slags halvslummer. Han såg äldre ut än han gjorde, då han, inspirerad av sina minnen, berättade historier från Amerika. Vad han själv hävdat om tillvaroskampens hårdhet där ute i fjärran västern, kunde nästan ses på honom själv, där han dåsat till vid pipan.

- Ursäkta, kanske jag stör? började pastorn.

- That's all right! Sitt ned!

Pastor Viklef berättade om, huru han funnit ungsocialisternas uppförande till en början pinsamt, men huru han så småningom fått bättre tankar om dem och deras verkliga känslor för Sverige. Han uttalade också hoppet om att den olycksaliga klasskampen där hemma i Sverige snart måtte avblåsas och lämna rum för bättre förståelse mellan de olika klasserna.

- Men jag gissar, tillade han, att I han eder klasskamp i Amerika ock?

- No, sir! högg mister Hanson in, med ens inspirerad. Ingen klasskamp, vad jag vet. Nog kamp mellan kapital och arbete. Men olika klasser! You don't see it in Amerika. No, sir! Den ene är lika god som den andre. That's all. Se för exempel Johnson! You know, John Johnson, guvernör i Minnesota för a long time!

- Ja, jag har hört om honom. Han var visst en ovanligt dugande man.

- Yes! I should say so. Hade han levat, hade han kommit till Washington som president, så visst som jag är ombord på detta fartyg. Well, han hade det hårt i barndomen. Hans far dog tidigt och modern måste ge sig ut som vaskkvinna för att skaffa föda och kläder åt sig och pojken. Men inte bara det, hon gav honom en god education. Sure she did. Johnson blev en av de bästa karlar i staten; och då på sin tid det skulle väljas guvernör, blev han kandidat. Yes, sir! Of course, han hade många fiender. Även svenskar, you see. De kunna vara avundsjuka på varandra i Amerika. Well! En svensk, som inte hade varit där ute nog long time för att komma från sina klassynpunkter, begick en faslig dumhet. Han yttrade nämligen någonting vid ett sammanträde om huru genant det borde vara för det stolta Minnesota att få en vaskkvinnas son till guvernör. He couldn't sämre tjänst ha gjort sitt parti. 'Vaskkvinnans son' blev ett fältrop och gick som en löpeld över staten. Well! Johnson blev guvernör och omvaldes, om jag minns rätt, tre gånger. Yes sir, that's the way till att göra det i Amerika. Och nu är vaskkvinnans sons staty rest framför capitoliet i S:t Paul. Just vad den är. Yes, sir!

Det sista måste ha synts mr Hanson själv utomordentligt storartat, och han fann saken kräva, att han t. o. m. tog pipan ur munnen, medan han förtäljde det. Men nu stack han den åter mellan tänderna, och läpparna slöto sig med eftertryck om skaftet.

- Mr Hanson är säkert varmt tillgiven sitt nya fädernesland? anmärkte pastorn.

- Yes! Certainly jag är, men det hindrar inte, att jag var mycket glad att få återse gamla Sverige.

- Det hoppas jag. Och ni är då över huvud taget nöjd med er resa till Sverige?

- Well! Resan har varit angenäm på många vis. Jag har dock misslyckats i en viktig sak, och det gör mig ont.

- Såå!?

- Ja, det är en historia, som ligger cirka tjugu år tillbaka i tiden. Jag arbetade vid ett järnvägsbygge i Montana. Jag hade en kamrat, en very god fellow. Han hade kommit över från gamla landet helt nyss och hade lämnat efter sig en ung hustru och en knappt årsgammal flicka. Det var synd om karlen, ty han hade en ryslig hemlängtan. Åh, my, vad han led! Hemlängtan gjorde honom nästan ur stånd att arbeta. Så en dag inträffade en sorglig olycka. Det var vid ett sprängskott. Gustaf gick där som vanligt med huvudet nedböjt i vemod. Antagligen var han för ögonblicket mycket tankspridd. Nog av, han kom ej att ge akt på varningsropen och hann inte undan i tid. Han träffades av flera stenblock och skadades till döds. Vi buro in honom i blockhuset, där han och jag delade rum. Han levde ett par timmar och var större delen av denna tid vid full sans. Han talade om ingenting annat än sin hustru och sin lilla flicka och bad högt till Gud för dem. Mig avfordrade han ett löfte, att, om jag någonsin skulle komma i lyckligare omständigheter, så skulle jag göra något särskilt för flickan. Så gav han mig det här kortet av hustrun och barnet.

Svensk-amerikanen tog upp ett betydligt nedsolkat fotografi och räckte pastor Viklef, som noga betraktade den unga frun med lillan i knät.

- Jag lovade honom att ha saken i minne, fortsatte mister Hanson, men Gud må förlåta mig, arme - ja, ni vet, man glömmer så lätt. Förra hösten trängde sig likväl saken på mig med allvar, och då jag hade även andra orsaker att resa till Sverige, beslöt jag mig att göra ett försök att spåra upp dem. Well, jag fick veta så mycket som att modern dött en helt kort tid efter sedan budskapet om mannens död nått henne. De bodde då kvar i Västergötland å det lilla torpstället, som de innehaft, redan då mannen for till Amerika. Efter moderns död skall flickan för någon kortare tid ha omhändertagits av morföräldrarna. Vid dessas ej långt därefter timade frånfälle påstås hon ha blivit såld på auktion till den minstbjudande. Ni har ju brukat göra så i Sverige förr och kanske göra så ännu i dag?

Pastorn sänkte i förlägenhet blicken inför mannen från U. S. A. men svarade intet.

- Well, huru länge de, som ropat in henne, behöllo henne, har jag ej lyckats utforska. Vid cirka 13 års ålder synes hon i alla händelser ha lämnat Västergötland och tagit tjänst någonstädes längre upp i landet. Men därefter har det ej varit möjligt vinna några upplysningar, och - kanske har jag orätt, men det synes som att man där hemma icke är så värst intresserad att bistå oss svensk-amerikaner vid dylika forskningar.

Pastorn uppmärksammade den lilla elakheten, men låtsades, att han ej hört den, utan frågade i stället en smula eftertänksamt:

- Vad skulle flickan ha hetat?

- Alma Gustafson. Men man kan ju alltid tänka sig, att hon senare tagit namn efter någon fosterfar.

- Jo, det får man ju alltid räkna med, svarade pastorn, allt mera frånvarande i tankarna, ömsom betraktande fotografiet och ömsom stirrande framför sig såsom om han sökt efter någon hållpunkt för tanken bland det förflutnas minnen.

- Ja, mr Hanson, sade han sakta, jag vågar naturligtvis ingenting säga med bestämdhet, men besanna sig mina aningar, så har ni varit flickan närmare än ni själv vet. Jag känner en flicka i Västmanland. Att känna igen henne på detta barn i modersknäet tyckes mig ej gå, men däremot återfinner jag hennes drag i moderns anlete. Om den flickan vet jag, att hennes far skall ha omkommit i Amerika, när hon var årsgammal. Men hennes namn är, om jag minnes rätt, Alma Hallgren.

- Hallgren! utropade mr Hanson och sprang upp. Hallgren, det var hennes morfars namn. Då måste hon ha låtit uppkalla sig efter honom. Ni känner tösen! Var finnes hon?

- Väl, jag såg och talte med henne samma dag, vi träffades på tåget, och ni såg henne själv och hade åtskilliga indignerade ord att säga om en viss vice häradshövding, hos vilken flickan är anställd i tjänst.

- You don't mean, att flickan, som sviktade under pälsen och väskan, var min olycklige arbetskamrats dotter!?

Svenskamerikanen talte nu ovanligt sakta och med tecken av stark rörelse.

- Jag har skäl vara viss om, att så är förhållandet.

- Vilket öde, varför visste jag icke det?

- Säg hellre, vilken tur! Ingenting i världen är enklare än att ni, redan då vi komma till England, skriver till flickan och meddelar vad ni har på hjärtat.

- Det har ni rätt i, pastor! Och det jag har på hjärtat är ingenting mindre än att hon packar och far över till Amerika. Så långt jag känner har jag ingen egen anhörig, och om jag kan bereda någon människa en smula glädje med det lilla jag har, så må hon vara ihågkommen först, stackars barn, och så får jag då tillfälle att uppfylla mitt löfte till hennes arme far. Det var dock förunderligt! Jag genomfors av en så sällsam känsla, då jag såg flickan vid tåget, och likväl, aldrig anade jag, att det var hon.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:40 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free