- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
III. I New York. - "Ska' du med eller ska' du inte?" - Svensk artighet och amerikansk. - Brott och rättskipning. - Gatumötet m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III. I NEW YORK. - "SKA' DU MED ELLER SKA' DU INTE?" - SVENSK ARTIGHET OCH AMERIKANSK. - BROTT OCH RÄTTSKIPNING. - GATUMÖTET M. M.

 

Det är ett anmärkningsvärt förhållande att Amerikas största stad, den intensivaste och bullersammaste just kommit att bilda själva porten, genom vilken det stora flertalet emigrerande européer göra sitt inträde i det stora landet i väster". Utan alla "förberedande stadier" ser sig här främlingen kastad mitt in i ett samhälle, där den mest nervuppslitande tillvaroskamp pågår dag och natt lika. I ingen annan stad i världen skall man se livet, folklivet, pulsera mera intensivt än i New-York. Det är som behagade Onkel Sam säga främlingen: Stanna här, medan jag giver dig en liten föreställning om Amerika och om vad som väntar dig här. Stanna och se dig omkring i gatukorsningarna. Se här t. ex. det är 23:d street och Fifth Ave. Kan man se en enda människa, som ser riktigt lycklig ut? Titta på männen! Ser du de intryckta tinningarna och huru det börjat gråna kring dem ? Ser du de fast sammanbitna läpparna, och varför all denna brådska, tror du ? Såge du sådant i Stockholm, skulle du antaga, att elden vore lös någonstädes. Min vän, detta är Amerika. Stanna, om du kommer åt, någonstädes och vila ut efter resan. Sedan börjar livets allvar för dig, ungefär på det sätt, du sett det här.

På Skandinaviska emigranthemmet vid Greenwich Street återfinna vi pastor Viklef, kvällen efter hans första dag i New-York. Även mr Hanson är där. Dock mera för sällskapets skull har han tagit in på hemmet. De båda herrarna ha följts åt hela dagen, något, som varit till mycken fromma för pastorn, eftersom Hanson, väl hemmastadd med förhållandena i världsstaden, kunnat tillse, att tiden blivit på det bästa tillvaratagen. De ha verkligen sett rätt mycket av New-York, åtminstone till det yttre. Intrycken ha hopat sig över pastor Viklef, och han har svårt att komma till rätta med sig själv inför allt det nya, han skådat. En medfödd böjelse att fälla sina omdömen först efter jämförelser mellan allehanda saker och förhållanden på andra platser, gjorde sig gärna gällande även nu.

Bland annat hade de korta och avmätta, ofta litet sträva och någon gång halvt ohövliga svar, som polismän givit på hans till dem ställda frågor tilltalat honom mindre angenämt. Han erinrade sig stockholmspolisens utsökta artighet, och jämförelsen måste ovillkorligen utfalla till den sistnämndas fördel.

- Well, förklarade Hanson, sedan de båda slagit sig i ro i ett hörn av hemmets stora hall, det är some difference med polisen i New-York. Han måste från morgon till kväll hjälpa främlingar till rätta. You see, han har inte tid för artigheter. Kort och rakt på sak. That is what he has to do. Yes, sir. Men jag vet det, ni äro så fasligt artiga därhemma, och så äro ju för resten svenskarna i Amerika ock, åtminstone de, som kommit hit från Sverige. Har ni hört, huru en av Minnesotas forna guvernörer karaktäriserade svenskar och norrmän? Jo, han skall ha påstått, att när en svensk kom in på hans office i något ärende, kom han aldrig till sak för bara artigheter, but när en norwegian kom in, satte han sig bakfram på stolen, lade knävecken över stolkarmen och satt så och dinglade med benen en stund och undrade, om jag inte ville tacka honom för, att jag var guvernör. Yes, ni äro så artiga hemma i Sverige.

- Väl kanhända onödigt mycket ibland och för litet dess emellan. Det måste dock medgivas, att det är någonting vackert att vara artig. Artigheten är en dygd.

- Perhaps, men det att hjälpa folk till rätta kort och gott utan allt för långa haranger och sirliga bockningar, är en nästan ännu bättre dygd. Yes, sir. Jag minnes, vad jag såg vid en railway station i Sverige. Det var en gammal lady. Hon uppvisade sin biljett vid spärren. Det var en s. k. rundresebiljett. Mannen, som visiterade biljetterna, upptäckte, att på hennes var en felanteckning gjord, eller kanske var det fråga om en försummad anteckning. Jag vet ej så noga. Well, mannen gjorde honnör för den gamla damen, och för klarade ideligen bugande och med det allra vänligaste leende, att han på grund av felet i fråga inte kunde släppa fram henne. Kvinnan blev ledsen. Sure hon blev. I sin obehagliga belägenhet vände hon sig till en annan i närheten stående tjänsteman och rådfrågade denne. Well, mannen synade biljetten till alla delar, gjorde honnör, bockade, beklagade och förklarade med fin svensk artighet, att här knappast något vore att göra. Nästan förtvivlad uppsökte damen stationsinspektören och klagade fram sin obehagliga belägenhet för honom. Well, denne tog kännedom om saken. varpå han försäkrade, att så gärna som han ville leva, ville han hjälpa, men att han för ögonblicket icke visste, vad som var att göra. Den gamla damen told him, that hon gjort allt, vad på henne ankom för att alla bestämmelser måtte bli fullgjorda, och att hon för sin del icke hade någon skuld i det försmädliga missödet. Ni skulle ha sett stationsinspektören! Oh, my! Han stod i minst fyrtiofem graders vinkel, medan han försäkrade, att det nog vore all right med den mattern, men ser ni, vi ha våra principer, och dem måste vi under alla förhållanden följa. Ni har edra principer hemma i Sverige. That's the trouble. Men här i United States ha vi, åtminstone inom trafikväsendet, endast en princip, och den består däri, att när en person en gång kommit i förbindelse med järnvägen medelst biljettköp, så ska' han till sin bestämmelseort. That's all. Yes, sir. Är det något fel någonstädes, så finnes det möjligheter att fix it up fort och lätt, om ock ej med så många artigheter.

Pastor Viklef började nu skratta rätt hjärtligt.

- Förlåt mig, sade han. Det är icke åt vad herr Hanson sagt, som jag skrattar; tvärtom erkänner jag gärna det beaktansvärda däri. Men jag kan icke annat än skratta, då jag erinrar mig det där lilla intermezzot vid spårvagnen i morse. Vagnen var ju proppfull, och flera personer hade hängt sig fast utmed sidorna. Ni hade redan hoppat upp, och jag stod ännu kvar på gatan och undrade, hur många de hade rätt att taga med.

Ni såg mig och ropade: "Ska' ni med eller ska' ni inte?" och så högg jag mig fast och kom med.

- Well, jag förstod, att ni hade för er, att ni var i Stockholm, där konduktören tittar in i vagnen, räknar över antalet, ser ut, skakar på huvudet och beklagar, att det är fullsatt och fortsätter. Here is some difference. Streetcarsen stannar en sekund och frågan är: ska' du med eller ska' du inte? Finnes det någon fläck att klänga sig fast vid, så klänger man sig fast. That's all. Yes, sir. And you see, that is the way i allt här i United States. Den som hugger i klarar sig, och den som blir stående att "titta" blir på efterkälken.

Pastorn nickade bifallande.

- Väl, sade han, jag tror jag börjar förstå. Jag är i alla fall rädd, att jag snart bleve "på efterkälken".

- Det är ej så säkert. Hit ha män kommit vid rätt så framskridna år och i många fall med nedslaget mod, men ha snart ryckts med i kampen, sedan de sett, att här verkligen varit något att vinna. En ärligt utförd strävan, ser sig här till sist belönad. Det kan ta sin tid och kräver tvivelsutan en järnhård viljekraft, men det går till sist. Yes, sir. That's a fact. Där hemma i Europa bruka de kalla detta land för humbugslandet, inte sant? Men varför? Kan någon säga det? Var finnes på hela jorden ett land, dit så många humbugsmakare, brottslingar och på allt sätt avsigkomna tagit sin tillflykt, och där de erbjudits tillfälle att börja på ny kula? I tell you, vi erbjuda sådana tillfällen här, och de ha gripits av tusenden. Jag skulle kunna visa er högt betrodda män i detta land, vilkas historia, om de skulle berätta den för er, skulle skaka er i ert innersta. Det komme att bli berättelser om brott och nöd, om män vid förtvivlans gräns, men ock om vaknande levnadslust, där möjligheterna vinkat, om huru man "spottat i händerna" och tagit nya tag och lyckats. Är sådant humbug? No, sir! Ett ärligt uppsåt att resa sig förstå vi att sätta värde på här i United States. Certainly we do. Vad som ligger i det flydda göra vi en konst i. Hit kom för exempel en predikant från Sverige, en man av er klass således. Han hade spårat ur därhemma, det är ett faktum; och hans första dagar här voro inte ljusa. Oh, my, vad mannen for illa! Men hans vänner slöt ring omkring honom i deltagande och kärlek och släppte honom aldrig. Well, karlen blev människa på nytt, begrät sitt fall och stod upp. Icke så lång tid därefter var han anställd som pastor i en församling, och man tycktes vara enig om att förgäta det som varit. Well, det finnes gott om avundsjuka och tadelsjuka människor i världen; och - excuse me, sir - men Gud ska' veta, att det inom edra kristna församlingar i detta fall icke är bättre än annorstädes. Hit kom en frikyrkoman från Sweden. Han råkade ha sina vägar genom den stad, där pastorn i fråga verkade. Well, att han skulle låta denne vara oantastad i sin kamp för återvinnande av heder och ära var kanske för mycket begärt. Mannen uppsökte en av ledarna i församlingen och började med denne "slå omkring" rörande pastorns föregåenden i Sverige. Den ifrågavarande ledaren råkade vara en karla-karl, född här i landet av skånska föräldrar. Han lyssnade en stund till bakdantaren. Därpå reste han sig och gick fram till svensken. "Vad är det egentligen fråga om?" sa' han. "Är det fråga om vår pastor, så är det all right. Han sköter sin plats och gör i allt sitt bästa. Om någon är en dålig karl så är det du, som kommer hit och rör om i sådan smörja." Så öppnade han dörren, grep karlen i nacken och gav honom en fot...Yes, sir! That's the way in this country.

Pastorns drag, ehuru alltjämt litet molnskymda, lyste vid denna interiör ur en kamrats liv upp en smula.

- Väl, mr Hanson, sade han, det göra mig gott att höra allt detta om edert adoptivland. Men huru det var, ville pastorn helst bliva vid något slags oppositionsställning tills vidare, och därför fortsatte han, i det han grep en tidning, ett stort New-Yorks-blad, vari han en stund förut varit försjunken.

- En ryslig stad är det här i alla fall. Jag ögnade nyss igenom tidningen. Här står om en italienare, som tvingade sin hustru ut på gatan med åliggande att skaffa honom pengar, även om hon skulle nödgas sälja sin kvinnliga heder för att få sådana. Kvinnan går, och då hon om några timmar återvänder till sitt hem, ligger karlen hennes och sover. Hon tar då en yxa och klyver skallen på honom. Hu, det är så att man ryser genom märg och ben! Och se här! En sexårig flicka sändes av sin mor till mjölkbutiken. Hon överfalles av en bov, som släpar in henne i en portgång, skändar henne och mördar henne. Och detta alltsammans på ett dygn! Det är så blodet kunde stelna i ådrorna. Det är en ryslig stad!

- Och likväl påstår jag, inföll mr Hanson, att ni gör New-York orätt, om ni påstår, att här är rysligare än annorstädes. Det är en sak, som alla svenskar förgäta att tänka på, då de komma hit, och det är, att i New-York finnes, då man tager Brooklyn och samtliga förstäder med, mera folk än i hela Sverige. Antag, att, då ni återvänt till Sverige, det vore möjligt att en afton skaffa er tillfälle att få kännedom om alla rysligheter, som begåtts mellan Haparanda och Trelleborg under loppet av det sist tilländalupna dygnet, och ni skulle få veta om rysligheter, minst lika hårresande, som det ni nyss läst om här, och som i ena fallet för resten gäller européer, och jag kan slå vad med er om, att odjuret, som mördat flickan, också är en europé. Yes, sir, I am sure. Försök att ha korn på de där historierna i tidningarna de närmaste dagarna, och ni kommer att få en liten idé om, huru de tycka om att ta det här i landet. I tell you, huru det kommer att gå. Den där flickskändaren göra de processen helt kort med. Han slutar icke många timmar härefter sitt usla liv i the electrical chair. Yes! Kvinnan, som satte yxan i skallen på karlen sin, blir frikänd. That's all! Ni vill se, att hon blir.

- Frikänd! Men det vore ju förskräckligt!

- Well, ni kanske ser det så, men så göra vi icke här. En karl, som behandlar sin hustru så som denne italienare, förtjänar ej bättre öde, än det han fick.

- Väl, det får kanske erkännas, menade Pastorn.

- Jag menar, fortfor svensk-amerikanen, att om så sker, att hon blir frikänd, vilket jag påstår, att hon blir, så måste ni taga saken så som typisk för amerikanskt rättsbegrepp och för den fördomsfrihet, som präglar hela det amerikanska rättsväsendet. För övrigt, låt mig se tidningen, se här har ni ett högeligen intressant fall. Läs!

Hanson räckte pastorn tidningen och pekade på en artikel med rubrik: "Ung norrman begår ett 50-tal inbrottstölder. Rannsakas och hemsändes till sina föräldrar."

Pastor Viklef läste. Det gällde här en ung man, son till en ansedd norsk ämbetsman. Den unge mannen hade fallit offer för ett överdådigt leverne, och då pengarna tröto, begick han en massa mer eller mindre lyckade inbrottsstölder. Han blev upptäckt och arresterad. Domarne gjorde sig förtrogna med allt, som kunde tänkas höra till den unges både fall och upprättelse och man beslöt ge föräldrarna ett tillfälle att söka leda den vanartige in på rätt väg, och så sände man honom med första möjliga båtlägenhet hem till Norge.

Va' sägs? sporde mr Hanson, då pastorn vek samman tidningen och lade den ifrån sig.

- Sättet var originellt.

- Ja, men praktiskt ock, om jag får lov, litet människokärlek var ju ock med i spelet, eller hur?

Det nekade inte pastorn till, men svarade i alla fall intet Han hade sina skäl att ännu spela den mot allt amerikanskt något betänksamme svensken.

I stället reste han sig och slog svensk-amerikanen på axeln.

- Hör hit, mr Hanson, nog är jag trött och förstår att också ni kan vara det, men icke desto mindre vore jag mycket intresserad för "a little walk", som ni skulle säga. Ni kan ta' mig med dit ni finner det intressantast. Säg, är ni hågad?

- Sure, gärna.

Klockan var närmare tio, då de båda herrarna gåvo sig ut på vandring. Gatuvimlet tycktes pastorn om möjligt mer intensivt nu än under dagen. Det vilade ock ett helt annat drag över det hela. Medan tidigare på dagen det synts som att kampen för brödet drev människoströmmarna fram mellan husraderna, var det nu uppenbarligen intressen av helt annat slag, som fyllde gatorna. Det var nöjestämplens tid nu. Det var ock tiden då tusenden av lastens och nödens barn, vilka föredrogo att hålla sig gömda för dagens ljus, funno lämpligt att träda fram ur sina hålor och blanda sig i vimlet. Uppåt Broadway gick färden dels till fots och dels med spårvagn och Fifth Ave tillbaka och ned ända till 23 och 14 gatorna, utefter vilka rekognosceringar företogos. Det var ett brokigt liv, som utvecklade sig för pastorns blickar, fullt av scener, som gjorde hjärtat beklämt. På 14 gatan stötte de plötsligt på en folksamling, som inåt trottoaren till slagit ring om något, som måste ha förefallit intressant. De båda männen drogo sig dit och funno här tre unga kvinnor, vilka lågo knäböjda i högljudd, känslouppfylld bön. Till omväxling sjöngo de till ett välljudande gitarrackompanjemang en sång, som pastor Viklef genast för sig själv översatte sålunda:

 

"Han är densamme än!

Han är densamme än!

Jag sjunger det med glädje

Gud är densamme än!"

 

De kringstående voro så gott som uteslutande unga karlar, på vilkas anleten lasten och nöden sedan länge satt sin prägel. Detta var en gatuscen, som för pastor Viklef tedde sig lika ovanlig som gripande.

- Men säg nu, mr Hanson, yttrade han halvhögt, är det icke ytterst riskabelt för dessa flickor det här? Och inte en polis synes i närheten.

- Well, I tell you, det finnes inte en fläck i New-York, där polisen är mera obehövlig än här, och det finnes inte bland stadens millioner tre personer, som äro tryggare mot angrepp än dessa tre flickor. No, sir! You see, ni är i det land, där respekten för de religiösa tingen är djupare och fastare än annorstädes på jorden. I ett avseende kan jag hålla med om, att det här kan vara riskabelt. Det skulle nämligen kunna hända, att någon av de här karlarna kunde komma på den olyckliga idén att med ett ord eller en åtbörd antasta de unga kvinnorna, och det komme att betyda, att de övriga sleto honom i stycken. Yes, sir!

Pastorn böjde i vördnad sitt huvud.

- Gud välsigne det land, sade han, där livets högsta värden så hyllas!

Männen drogo sig bort och hörde därvid de knäböjande ännu en gång sjunga:

"Han är densamme än!

Han är densamme än!

Jag sjunger det med glädje:

Han är densamme än!"

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:42 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free