- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
IV. Amerikanska storstäder. - Ett oförmodat sammanträffande. - Hos en f. d. grängesbergsbo. - Ett svensk-amerikanskt arbetarehem. - Språkstudier m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. AMERIKANSKA STORSTÄDER. - ETT OFÖRMODAT SAMMANTRÄFFANDE. - HOS EN F. D. GRÄNGESBERGSBO. - ETT SVENSK-AMERIKANSKT ARBETAREHEM. - SPRÅKSTUDIER M. M.

 

En amerikansk storstad skiljer sig i mycket från europeiska sådana, och det skall ej vara svårt att i själva olikheten spåra det praktiska Amerika. Den amerikanska storstaden har sålunda sin "City", d. v. s. ett centrum, som är "staden" i dess väsentligaste bemärkelse. Själva brännpunkten i samhällets kommersiella liv är att söka här, och ledtrådarna för samhällsstyrelsen löpa ock här samman. Tomtplatserna i City äro oerhört svåråtkomliga. Om priset på sådana kan man få en föreställning, då det påståtts att exempelvis i New-York finnes mark, vars värde är så högt, att man uppnår prissumman genom att täcka platsen med på kant ställda femdollars guldstycken. Men amerikanen vet emellertid, hur han skall göra en så svindlande tomtaffär vinstgivande genom att gå ett par tre våningar ned i jorden och ett tjugo- eller trettiotal upp i höjden. Så uppkomma dessa skyskrapare, med vilka varenda amerikansk storstad består sig i större eller mindre antal. Dessa jättebyggnader förtjäna väl att ses och väcka lika mycket genom sina ofantliga dimensioner som genom den snillerikedom, varmed företaget utförts och tillvaron därinom säkrats, berättigad beundran. Men det vore synd att säga, det de sprida trevnad omkring sig eller i någon mening göra City till ett Eldorado. Främlingen känner sig beklämd mellan skyskraparna. och icke heller stadens invånare ha något intresse av att dröja där utöver, vad deras arbete eller uppdrag kräva. Hem- och familjeliv i dessa ords allra vackraste bemärkelse finnes icke i City. De, som leva där för beständigt torde i allra flesta fall ha övergivit tanken på ett sunt, friskt och glädjerikt liv.

Om det vore oss möjligt att från behövlig höjd i Citys mitt genomskåda allt i grund t. ex. i aftontid, då fabriker, verkstäder, kontor och ämbetsmannalokaler slås igen och de tusen sinom tusen arbetsanställda få sin frihet, vilken tavla av rörlighet och liv! I brokiga, växande, svällande böljor välva de fram, människomassorna; upp ur jordens inre komma de, och ned från skyskraparnas månghundrade atelierer och lagerrum hissas de, och ut ur fabriksbyggnadernas tröstlöst enformiga rader myllra massorna och spridas åt alla håll liksom ekrarna i ett hjul. Underjordiska järnvägar, spårvagnar, luftbanor och bilar i oräkneligt antal äro redo att uppfånga skarorna och förhjälpa dem bort, bort från City, som några timmar senare skall förete ett gatuliv, icke mindre rörligt, men av ett annat utseende likväl. Om vi vore i stånd att följa de från arbetet återvändande skarorna för att se, var de hamna, skulle vi i mångtusende fall återfinna dem i den mest fridfulla och trevliga omgivning, i stadsdelar avskilda uteslutande för bostadsbyggnader, där all trångboddhet undvikits eller ock i något förstads eller egnahemssamhälle, varest ej finnes ett spår av det jäktande storstadslivet, utan allt bär prägeln av lugn och ro.

Men vi uppsöka pastor Viklef. Det är just i kvällningen, vid den tid på dagen, vi nyss avsett. Pastorn har med saknad tagit farväl av sin svenskamerikanske vän, mr Hanson, som fortsatt till Chicago, dit han på det vänligaste inbjudit pastor Viklef att snarast möjligt komma efter. Det skulle bli honom mera än kärt att få erbjuda sina tjänster, hade han förklarat, och pastorn hade med tacksamhet noterat detta löfte.

Nu hade han gett sig ut på egen hand och hade just stannat i en gatukorsning, därifrån spårvagnarna för varje minut ilade bort i alla fyra väderstrecken, fullpackade med hemvändande skaror. Övertygad om, att han här stod osedd och okänd, blev han icke så litet häpen, då en arbetsklädd man plötsligt stannar framför honom och fäster vid honom en djupt forskande blick.

- Ser jag rätt, eller bedraga mig mina ögon, yttrade främlingen, men är icke detta pastor Viklef från Sverige.

- Jo, det stämmer nog det, men vem är då ni, och huru känner ni mig?

- Åh, vi ha träffats förr, det är snart 15 år sedan nu. Jag var då i Grängesberg och ni brukade bo hos oss, då ni var där och predikade.

- Riktigt, alldeles riktigt, utbrast pastorn, vars drag lyste upp av glädje över sammanträffandet, det här är Strömberg, inte sant?

- Jo, just vad det är, svarade arbetaren, som fått tårar i ögonen av rörelse.

Ett plötsligt möte mellan två svenska vänner av detta slag föder känslor, vilka icke äro lätta att beskriva.

- Vart ämnar sig pastorn nu?

Just ingenstädes. Jag kom till New-York för ett par dagar sedan eller tre och har endast tänkt rasta ut en smula efter färden, innan jag fortsätter inåt landet, där jag har många anhöriga och vänner att hälsa på.

- Well, då måste ni följa mig hem nu och stanna hos oss över natten. Ni får lov att se min hustru och mina barn. De senare äro stora nu, som ni förstår.

- Men kan jag komma så här apropå? Vad säger fru Strömberg om det?

- Hon blir minst lika glad som jag; och vad mat och husrum beträffar, så bör det gå minst lika bra nu som förr.

Pastorn ville icke neka sig tillfället att få en inblick i en svenskamerikansk arbetares hemliv, och därför gav han sitt bifall till förslaget och följde med.

Han kunde dock icke hjälpa, att han kände sig litet besvärad, trots allt. Han mindes väl familjen, som han nu gick att gästa, från Sverige-tiden och deras lilla hem där, bestående av ett rum och kök, och beläget i en större bostadskasern. Makarna hade redan då två barn, med vilka de vid hans besök hos dem hade måst tränga sig tillsammans i köket för att kunna avstå den lilla kammaren helt åt honom. Han kom sig ej för att tänka på, det förhållandena i dessa avseenden kunnat förändras, och tanken på, att hans ankomst till hemmet kunde komma att bringa husmodern i förlägenhet besvärade honom som sagt en smula. Att sådan fruktan låg fjärran från Strömberg borde han dock kunnat se. Denne var idel glädje över, vad han kallade en storartad tur, det nämligen att ha så oväntat träffat på en gammal vän till familjen. Med spårvagn praktiserade de sig ned till den s. k. Hoboken, varifrån en färja förde dem över viken bort till New-Jersey, vid vars strand ett tåg väntade dem. Med detta fortsattes färden inåt Jersey-landet. Mörkret hade nu fallit över jorden, men de pittoreska små samhällen, som här vuxit upp i betydlig mångfald, strålade i rik belysning; och där pastorn satt vid kupéfönstret, kunde han övertyga sig om, att Amerika var dock icke bara skyskrapare, spårvagnsväsen och gatuträngsel.

Efter ej fullt en halv timma hade de nått målet. Det var ett förtjusande litet samhälle, vari de här gjorde sitt inträde. Icke i ett enda fall höjde sig byggnaderna mera än två våningar från marken, och de näpna småstugorna doldes till stor del av de alldeles inpå väggarna prunkande träden och buskarna. Kvällen var ovanligt stilla och varm tillika. Husens invånare hade slagit sig ned ute på verandorna, där de fördrevo tiden med muntert samspråk, eller vid kvällstidningarna, som lästes i det elektriska ljusets sken.

De båda männen fortsatte sin vandring förbi de nätta inbjudande hemmen, varvid Strömberg med synnerlig tillfredsställelse pekade på än den ena och än den andra byggnaden och upplyste:

- Se, här bo svenskar, och här och där och där! Och där nere, fortfor han, och pekade ned åt en dalsänka, ser ni en tornspira, det är den svenska kyrkan.

Pastorn såg ditåt, och något stycke över trädtopparna höjde sig verkligen en enkel tornspira, lyftande korset synligt för kringboende söner och döttrar av nord. Pastorn kände sig värmd till sinnes. Han hade funnit ett litet Sverige, i främmande land och prisade sig själv lycklig över det oförmodade mötet med den forne grängesbergsbon.

De hade nu i alla fall hunnit fram till dennes hem, också en tvåvåningsbyggnad i denna lätta stil, som är de amerikanska bostadshusen egen, med en veranda, som sträckte sig utefter hela fronten. Kring stugan fanns en liten trädgård med fruktträd och bärbuskar, potatisland och grönsakssängar, allt nyligen ordnat, rustat och ansat för den inträdande sommaren.

Värden på stället, tydligen icke så litet stolt och glad över att kunna kalla detta hem för sitt, var med ett språng uppe för verandatrappan och tryckte på den elektriska ringledningen. Ett ögonblick senare stod husmodern i dörren och mönstrade främlingen från topp till tå.

- Jo, du, mor, nu gäller det att gissa och gissa rätt.

- Sanningen för Gud, utropade fru Strömberg, men detta är pastor Viklef!?

- Riktigt, svarade pastorn, och nu kommer jag och vill ha mat och husrum, alldeles som förr i världen i Grängesberg. Nu beror det på huru fru Strömberg har det.

Den vänliga husmodern var för ännu en god stund så överväldigad av det oförmodade återseendet, att hon knappast visste, vad hon sade. Pastorn hade emellertid stigit in i förstugan, eller vad man nu närmast borde kalla detta förrum, som redan det ingav så mycken hemtrevnad. Egentligen kunde hela nedre våningen med dess tre rum ses härifrån. Dörrar existerade icke mellan rummen. Endast ansatser till väggar sköto ut från båda sidor, i övrigt voro de skilda åt medelst draperier i de mest smakfulla mönster.

Närmast intill förrummet eller hallen låg ett salongsliknande rum, belagt med en till synes dyrbar matta. Här saknades icke heller pianinot, ovanpå vilket en intagande skön marmorstatyett, föreställande Fritjof, bärande Ingeborg över forsen, tronade. Väggarna pryddes av flera tavlor av verkligt konstvärde, och möbleringen var i övrigt utförd med påfallande smak. Intill detta rum slöt sig matsalen med dess panel i snäckfärg, sträckande sig upp till tredjedelen av väggens höjd, där den kröntes av en hylla någon decimeter bred, på vilken allehanda japanskt porslin jämte konstgjutna urnor och skålar placerats. På det massiva salsbordets mitt ståtade en dyrbar fruktskål av nysilver, i vilken några aptitretande apelsiner och äpplen fördröjt sig i en bädd av russin, nötter och vindruvklasar.

Pastorns blickar hade hunnit överse det allt och gledo nu uppför den till övre våningen ledande trappan med bonade trappsteg, ovanför vilken familjens sovrum jämte gästrum och badrum voro belägna.

Efter denna hastiga lilla orientering hade pastor Viklef redan fått någon föreställning om familjens nuvarande levnadsförhållanden. Han vände sig till sin värd och slog denne på axeln, medan han yttrade:

- Och detta är ert hem, min käre Strömberg?

- Ja, Gud ske lov, är det så, och jag får vara mycket tacksam för all den hjälp, Herren givit dessa år.

- Väl, jag vill inte såra, käre Strömberg, men jag tänker på, huru ni hade det förr i världen. Det här är allt en smula skillnad det.

- Jo, jo, men. Och likväl voro vi minst lika lyckliga då som nu.

- Det kan jag gott förstå. Lyckan beror dock djupast av någonting annat än de yttre levnadsförhållandena, det måste i alla händelser vara något att tacka Gud för, det att ha så mycken trevnad omkring sig. Ni måste medgiva, att jag har rätt, då jag säger, att om jag plötsligt komme in i ett sådant hem i Sverige, så skulle jag anse mig böra antaga, att det innehades av någon ämbetsman i statens tjänst eller en disponent vid något industriellt verk.

Måhända något däråt, medgav Strömberg blygsamt. Med sex rum och badrum torde i alla händelser icke många vanliga dagavlönade verkstadsarbetare i Sverige bestå sig. Jag önskar ock, att pastorn må ha klart för sig, att stugan och allt, vad ni här ser är vår, jag menar min och min hustrus mödas lön. Vi ha arbetat oss till det.

- Väl, det är en upplysning, värd att taga vara på, och den ökar blott trevnaden här. Jag var för ett ögonblick frestad att fråga, om broder Strömberg lyckliggjorts med något arv eller någon lotterivinst. Frågan hade varit opassande, men ni undrar säkert ej på, att jag fick mina funderingar i den vägen.

- Nej, för all del, vad jag emellertid skulle vilja tillägga, till vad jag nyss sade, är detta, och det är det mest anmärkningsvärda härutinnan. Vad jag vunnit, är möjligt för varje hederlig, nykter och arbetsför svensk man att vinna här i Amerika, så framt han i övrigt begåvats med god hälsa och vad viktigast är en god och sparsam hustru. Sådana äro verkligen förhållandena här i Förenta Staterna.

De båda männen hade, medan de samspråkat, slagit sig ned i rummet närmast intill hallen. Fru Strömberg, som en stund varit försvunnen, återkom nu och meddelade, att om pastorn önskade sig ett bad, vore allt nu i ordning för ett sådant i badrummet en trappa upp.

- Varmt och kallt vatten går an att skruva på efter behag, försäkrade den välvilliga värdinnan.

Pastorn antog tillbudet, medgivande inför sig själv, att det var första gången, han mottagit ett sådant i ett arbetarhem.

Något mera än en timma senare återfinna vi pastorn, styrkt av ett uppfriskande bad och en därpå följande präktig måltid, sittande på verandan i fortsatt samspråk med sin värd. Den främmande hade önskat se barnen, två flickor och en gosse, av vilka flickorna voro födda i Sverige och hade varit respektive 3 och 4 år gamla, då de anlänt till Amerika. Gossen var född i nya landet. Han utfrågade sig om barnens skolgång och fick veta, att båda döttrarna gått igenom högskolan och att avsikten var, att även gossen skulle gå samma väg.

- Det är också en god sak här i landet, sade Strömberg, att det ställer sig så jämförelsevis lätt för ungdomen att vinna utbildning. Det göres här ofantligt mycket för att skolbildningen skall bli så tillgänglig som möjligt för alla; och för den ungdom, som här vill sköta sig, finnes verkligen betydande utsikter. Det är klart att sådant är en hugnad för föräldrahjärtan.

Knappt hade värden uttalat dessa ord, förrän samtliga tre barnen, vilka hela aftonen hållit sig borta, uppenbarade sig på gårdsplanen. I en handvändning hade de svängt sig upp på verandan, och då de fingo syn på den främmande, gingo de utan vidare fram och räckte honom handen och hälsade var för sig med ett: "How do you do!"

- Detta är en god vän till oss från Sverige; nu ska' ni tala svenska, föreslog fadern.

- I can't, I can't, försäkrade de unga flickorna och skakade på sina huvuden, varpå de lika hastigt svängde om och med ett "good bye" försvunno in i rummen, där de genast började ett högröstat samtal med modern på engelska. Pojken hade emellertid pastorn hunnit uppfånga med ett stadigt grepp om armarna. Medan han sålunda höll honom framför sig, yttrade han:

- Nå, du är en svensk pojke du?

- No, sir, svarade pojken med en uppsyn, som var långt ifrån klädsam för en pilt på elva år.

- Det vill då säga, att du är en svenskamerikansk pojke?

- No, sir, I am an american boy.

Och därmed gjorde han sig fri och rusade in. Med eller mot sin vilja kunde pastorn icke dölja, att barnens uppförande icke gjort på honom något särdeles angenämt intryck. Det hade skilt sig så betydligt från den blygsamhet och hövlighet och framför allt ifrån den vördnad, som svenska barn och ungdomar; allmänhet visa inför äldre personer.

Mr Strömberg, som trodde sig kunna avläsa sin gästs tankar, kände sig själv en smula förlägen.

- Barnen tala då inte svenska? yttrade pastorn.

- Åh, de förstå språket och kunna nog tala det med, men det är nästan omöjligt att få dem till det.

- Men hur gör ni då i familjen?

- Ja, d. v. s. gumman och jag använda ju aldrig annat än svenska sins emellan, men då vi vända oss till barnen, måste det för det mesta bli engelska.

Pastorn såg betänksam ut.

- Väl, förlåt jag frågar, men är det under sådana förhållanden möjligt att uppehålla en verkligt god familjeanda?

Det drog en skugga över husfaderns ansikte.

- Well, jag måste erkänna, att detta är en outsägligt svår fråga. Familjeanda i gammal svensk mening är nog så främmande för amerikanskt liv i allmänhet. Jag kan dock försäkra att svenskfödda föräldrar i det allra längsta bjuda till att uppehålla sådan anda. Då barnen komma i skolorna, blir emellertid saken mer och mer omöjlig. Vi må tacka Gud, ty våra barn äro oss till ingen sorg. Men saken är den, vi äro svenskar och kunna aldrig bli någonting annat, och våra barn äro amerikaner till sitt hela tänkesätt och kunna väl härefter svårligen bli någonting annat. Svenskhetens krav på barnalydnad och barns vördnad för ålderdomen besvärar icke amerikansk levnadsfilosofi. Jag har läst eder berömda Ellen Keys "Barnets århundrade", och jag har sett hennes krav på att barnen skola få vara "i fred för sina föräldrars uppfostringsförsök", och jag påstår, att hon här i Amerika skulle finna sitt Eldorado.

Pastorn lyssnade till sin väns ord med bekymmer. Allt vad han sett omkring sig av trevnad och bekvämlighet tycktes numera ej vara lika värdefullt, då han förstod, att den djupa harmonien inom familjen saknades.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:44 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free