- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
V. Smålands-amerikanen. - Varför svensk-amerikaner ha svårt att trivas i Sverige. - Amerikanen, som prisade sig lycklig över sin svenska maka m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

V. SMÅLANDS-AMERIKANEN. - VARFÖR SVENSK-AMERIKANER HA SVÅRT ATT TRIVAS I SVERIGE. - AMERIKANEN, SOM PRISADE SIG LYCKLIG ÖVER SIN SVENSKA MAKA M. M.

 

- Hallå, mister Omanson! Kom upp här, skall du få hälsa på en äkta svensk! Nyss kommen över.

Det var Strömberg, som sålunda hälsade på en åldrad svensk-amerikan, som just befann sig på promenad förbi stugan. Den gamle stannade och svängde in på gården och upp för verandan. Det finnes icke en från Sverige invandrad man eller kvinna i Amerika, även om de äro aldrig så amerikaniserade, som icke, då de träffa en från gamla landet direkt kommen landsman, skatta tillfället att få samtala med honom mycket högt. Sedan länge utdöda minnen väckas till liv på nytt och slumrande hågkomster från svunnen barndoms- och ungdomstid leva upp igen. Känslosträngarna röras, och med eller mot ens vilja känner man sig som en gäst och en främling mitt i allt det överdåd, som omger en. Man tvekar ej att bedyra det man aldrig, huru bra man än fått det i det nya landet, kan glömma Sverige.

- Se här, pastor Viklef, låt mig presentera mr Omanson, en äkta smålänning.

- Verkligen, svarade pastorn, s m å l ä n n i n g - ja, då har det nog gått bra i Amerika.

- Yes, sir, det nekar jag inte till, jag lever en sorgfri ålderdom som lön för min arbetsdag, och det unnade jag så gärna en var.

Mr Omanson slog sig ned i en honom anvisad stol bredvid de andra två på verandan.

- Men Sverige och Småland har ni i alla fall inte glömt? sporde pastorn, och det framgick av den känsla, varmed han talte, huru ivrig han var att hos sina landsmän finna intresse för det gamla landet.

- Glömt! No, sir! Jag kom hit vid 25 års ålder och är nu 70. Jag har sålunda varit här i 45 år. Men jag skulle med en liten omskrivning kunna säga med psalmisten. "Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Sverige vara min allra högsta glädje." Och likväl, ni får inte bli allt för mycket förvånad, då jag säger er, att jag nu omöjligen skulle kunna leva där.

- Väl, jag kan ju gott förstå det. Existensförhållandena äro ju betydligt hårdare därhemma.

- No, ni förstår oss ej rätt, om ni tror, att detta är sakens kärna. Vi äro ej alltid de mammonsdyrkare, som ni föreställer er därhemma. Nej, det gäller i grund och botten någonting helt annat. Säg, pastor, förekommer det ännu i Sverige att, då en torpare eller statare talar med sin husbonde, särskilt om denne är s. k. greve eller baron, han måste stå med mössan i hand?

- Väl, det kan inte nekas att så sker ännu på i socialt hänseende mörkare trakter i landet.

- Och kan man ännu få se, huru en skara arbetare, då de möta sin disponent, blotta sina huvuden, medan disponenten till svar gör en ansats med pekfingret mot hattbrättet?

- Kanske! Bruket förefaller mig verkligen bekant, tillstod pastorn och log. Han hade aldrig reflekterat över, att detta hade någon vidare betydelse.

- Nå, men händer det ock att fruntimmer låta kalla sig "hennes nåd"?

- Det gör det nog, men det kan man ju taga från den löjliga sidan och låta det vara, vad det är, en kuriositet, en tämligen så ofarlig kvarleva från medeltidsmörkret.

- Må vara, men allt det här, jag nu nämnt, är vidriga och mot Gud hädiska företeelser. Ni skall inte se en skymt av slikt i Amerika. Socialt är likställighetsprincipen här faktiskt genomförd, och därför trivas vi. Yes, sir. Jag är själv, för exempel, ingenting annat än en fattig arbetare, men medvetandet av, att mitt människovärde här står lika högt som vilken annans som helst gör, att jag icke behöver avundas någon.

- Nå väl, det där säger jag inte emot, men mitt under allt tänker ni på Sverige och håller av det?

- Ja, huru skulle vi kunna annat! Det är ju ändå den "jord, som oss fostrat har och fädrens aska gömmer", för att tala med Esaias Tegnér. Det är dock m o d e r Svea, trots allt; och vi älska henne, och vi sörja över henne såsom över en av sociala orättvisor misshandlad mor. Det är dock trots allt så mycket, som ger oss skäl att vara stolta över vår svenska härkomst.

- Ofantligt roligt att höra det. Men jag misstänker, att inte alla mina landsmän här se det så. Det har åtminstone berättats oss därhemma, att svenskar icke sällan skämmas över sin nationalitet.

- Tyvärr kan detta inte förnekas. Slika ynkryggar finnas. Jag har en god vän i New-York. Han är amerikan. Men han blev för åtskilliga år sedan gift med en svenska. Han fick en god hustru, och genom henne väcktes hans varma intresse för svenskarne. Han beslöt lära sig vårt språk och lyckades utmärkt. Av ren tacksamhet för den svenska maka, han fått, kom han på den idén, att han skulle på ett eller annat sätt gynna de svenskar, som kommo in i hans affär. Så snart han av kundernas brytning på språket trodde sig kunna taga för givet, att de voro svenskar, frågte han dem därom. Till hans stora förvåning hände det ganska ofta, att personer, om vars svenska nationalitet han var absolut övertygad, förnekade, att de voro svenskar, sålunda i sin oändliga dumhet berövande sig själva de fördelar, som affärsmannen tillämnat dem. Sedan dess tror jag han föraktar allt, vad svenskar heter, sin hustru naturligtvis undantagen.

Även i allmänhet torde man kunna säga, att det här icke finnes ett folk, som håller så litet på sin nationalitet som det svenska, som så lätt övergiver sitt eget språk, sina egna seder, vanor och tänkesätt och accepterar det amerikanska.

- Nå, om så är, vore det kanske icke omöjligt att upptäcka en ljus sida även däri. En sådan anpassningsförmåga i stort är ju i alla fall icke det samma som att blygas för sitt språk och sitt land. Förhållandet hänger väl ändock samman med det faktum, att den svenska arbets- och snillekraften i så stor utsträckning tillvaratagits på alla möjliga områden i landet.

- Naturligtvis gör det så. Det är odiskutabelt, att intet folk här åtnjuter större förtroende än det svenska och att inga andra nationers representanter gjort sig förhållandevis mera gällande än svenskarna. Ni kommer till Chicago, och ni kan övertyga er om, att inemot 80 procent av alla hus där äro byggda av svenskar.

- Ja, jag menar, fortfor pastorn, att då man kommer hit till detta land för att här skapa sig existensmöjligheter, kan det väl näppeligen vara annat än vars och ens plikt att fortast möjligt lära sig landets språk, sätta sig in i dess medborgaranda, lära känna dess lagar och pröva dess seder och bruk för att sedan så långt ske kan inrätta sig därefter. Men fråga är, om i detta allt det är något, som hindrar, att vi förbliva svenskar till hjärta och sinne, och att svenskar emellan svenskt språk och svensk kultur odlas och vidmakthålles.

- Ja, det är just frågan, och ingen sant tänkande svenskamerikan förnekar möjligheten av sådant bevarande av svenskheten. Men nu lyster det mig att fråga om en annan sak. Ni ha ju rätt underliga föreställningar om Amerika där hemma? Ni har väl ändå för er, att det här är ett riktigt humbugsland?

Pastorn kände sig litet smått road av frågan och svarade med ett småleende:

- Det torde inte kunna nekas, att någon uppfattning i den vägen håller i sig i vårt gamla fosterland. Men så mycket kan jag säga, att när vi komma över hit är det mycket i våra föreställningar, som vi skynda oss att korrigera, det har jag märkt bara på de få dagar, jag har varit här. Och även i allmänhet sett, har nog meningarna om Amerika i Sverige undergått en väsentlig förändring under de senaste årtiondena. För 25 à 30 år sedan var det en nog så gängse uppfattning, att läkarevetenskapen här i landet, för att nu taga ett exempel, var en enda stor humbug. Numera tror jag, att även i de mest auktoritativa kretsar hävdas, att Europa måste anse sig distanserat ifråga om de lika djärva som epokgörande medicinska initiativ, som amerikansk läkarvetenskap företagit.

- Nå, det låter höra sig, sade mr Omanson belåtet. Men talas det för övrigt mycket om Amerika därhemma?

- Åhå, det sörjer nog Amerika för självt, att det blir omtalat, åtminstone vid tiden för presidentvalen.

- Ja, visst. Då ha ni reda på, att vi föra ett hiskeligt väsen, men vad ni inte veta, det är, att dagen efter valet yttras knappast ett ord om saken. Ni skall möjligen här och där på gatorna se ett sönderrivet valupprop segla fram för vinden, men det är ock hela kvarlevan av valstriden. Ni kan vända er till någon av den valdes värsta motståndare och fråga, vad han tycker om utgången, och han skall svara: "That's all right. We will hope the best of it." Yes, sir. Att vi väsnas, bluffa, skrika över hövan är nog sant. Det är vår lilla svaghet. Men européerna böra inte hålla oss allt för mycken räkning därför. Att under allt här finnes en ärlig strävan att lyckliggöra land och folk kan vem som helst komma hit och övertyga sig om.

- Och nu, pastor, fortfor den gamle svenskamerikanen och reste sig med framsträckt hand, önskar jag er en lycklig tid i Förenta Staterna och ett gott intryck av detta land. Och när ni återvänder en gång till gamla Svea, så hälsa från en smålänning, som aldrig glömmer sitt fädernesland och som intet skulle ha emot att till sist få vila i dess jord.

Det föll en slöa av ljus från den elektriska båglampan över den gamle smålänningens anlete, och det skönjdes en tår i hans öga.

Pastor Viklef grep den framsträckta handen och tryckte den hjärtligt.

- Det var mig kärt att få göra er bekantskap, yttrade han. Helt visst har moder Svea haft heder av en sådan son som ni. Mr Strömberg tog nu sin gäst med sig in och anvisade honom hans rum för natten.

Belåten med sin dag, överlät sig pastorn med sitt värdfolk i Herrens hand och gick till vila.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:46 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free