- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
VIII. Ett medborgartåg. - Gör Chicago större! - Indianstrider. - Chicago i lågor m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII. ETT MEDBORGARTÅG. - GÖR CHICAGO STÖRRE! - INDIANSTRIDER. - CHICAGO I LÅGOR M. M.

 

Det hade stått borgmästarval i Chicago och den korade "mayorn" hade inträtt i ämbetet. Den viktiga tilldragelsen krävde sitt fästliga firande och så kom till stånd en karnevalsfäst, eller bör det här rätteligare benämnas ett medborgartåg, vari stadens förvaltning, dess industri och handel, dess undervisning m. m., m. m., demonstrerades i en storartad symbolik. Standaren voro legio och inskriptionerna å dessa överträffade den ena den andra i slående innehåll. Utmed gatorna, där tåget drog fram, stodo åskådare i hundratusental, tätt packade mot husväggarna, alla uppmärksamma på de ständigt nya överraskningar i fråga om de imponerande arrangement, varpå medborgartåget var så rikt. De på dukar i jättebokstäver anbragta deviserna väckte ömsom munterhet och ömsom allvar. Sålunda företräddes renhållningsverkets personal av följande på världskrisen anspelande proklamation: "Ingen neutralitet i kriget mot smuts och orenlighet!" Förklaringen var nog så storstilad, men dess verkan blev dock övervägande av det humoristiska slaget, ty en var visste att i ingen annan stad i den civiliserade världen äro gatorna smutsigare än i Chicago.

Då stadsförvaltningens personal närmade sig, väntade man självfallet något i sak, något för både hjärta och huvud. Och det kom! På en jätteduk, spänd mellan tvänne stänger, uppburna av fasta händer, lästes:

"Make Chicago greater! Chicago must lead the world!" ("Gör Chicago större! Chicago måste leda världen!")

De stolta orden förfelade ej sin verkan. Det drog en allvarsvåg genom skarorna. En var kände, att maningen var värdig Chicago, den underbaraste bland städer, just rustad att ställas i spetsen för en värld.

Timmarna skredo, de sista kolonnerna av medborgartåget drog förbi, och folkskarorna började skingras. Vi fästa oss vid tvänne gentlemän, som setts stå trängda upp mot väggen, där Madison Ave skär State Street, och vilka nu sakta dra sig bort. Vi känna igen de båda reskamraterna från färden över Nordsjön och över Atlanten, pastor Viklef och mr Hanson. Den förre stöder sig vid den senares arm, medan de försöka lotsa sig fram ur trängseln. Pastorn hade anlänt kvällen förut och detta var sålunda hans första dag i metropolen vid Michigans strand. De togo vägen ned till Michigan Ave, där de räknade på litet utrymme och luft.

- Ett ståtligt medborgartåg det där, började pastor Viklef. Han måste vara en populär person, den nyvalde borgmästaren, eftersom hans val så firas.

- Åh, man vet icke så mycket om honom ännu, men han har åtminstone hunnit ge något prov på vad han vill och förmår. Strax efter hans tillträdande av ämbetet inträdde spårvagnsstrejk i staden, och vad det betyder i ett samhälle sådant som detta bör ej vara svårt att förstå. Olidliga förhållanden måste givetvis uppstå, Strejken hade pågått i tre dagar, då mr Thompson kallade deputerade ur de båda stridande lägren inför sig på sitt eget kontor. Samtliga representanterna för arbetsgivarne och arbetarne hade hunnit samlas, och borgmästaren bjöd dem sitta ned. Då alla intagit sina platser, gick han till dörren och riglade den, varpå han stack nyckeln på sig. "Nu, mina herrar", förklarade han, "vill jag blott säga er, att inte en själ kommer ut härifrån, förrän uppgörelse är träffad." Yes, sir! Det var what he told dem. Och därmed intog han sin plats som ordförande. De närvarande, som i hela tre dagar resonerat och dividerat med varandra utan att uträtta det bittersta grand, insågo med ens, att här måste bli taktikförändring. Borgmästarens ord var nämligen intet skämt. Well, sammanträdet tog en knapp timma, och ytterligare någon timma eller två efter sedan det upplösts, susade spårvagnarna genom gatorna som vanligt. Yes, sir! That's the way.

- Nå ja, det var ju ett riktigt karlatag, det kan inte förnekas. Den mannen passar att leda den stad, som i sin tur skall leda världen.

- Ja, kanske den förklaringen var något anspråksfull, men det finnes mycket i denna stads historia, som ger skäl för de stolta anspråken. Tänk blott på, att ni här ha att göra med en stad, som till arealen är sex gånger större än Paris och likväl är den inte åttio ar gammal. Den är ju redan därmed i sig själv ett under. För fyratiofem år sedan gick en eldsvåda över staden, som lade nio kvadratkilometer därav i aska. Det var en av de största olyckor, som världen skådat, men några få år därefter voro husens och gatornas förbättrade skick det enda spår som sågs efter olyckan. Men se nu här, så skall jag fästa er uppmärksamhet vid en sak, som ni till en del själv kan kontrollera.

Mr Hanson stannade och visade sin vän dels på sjön Michigan på ena sidan om avenyen och dels på raden av skyskrapare, som kantade den andra sidan.

Ni kan själv se här, fortfor mr Hanson, att City ligger från en till högst sex meter över sjöns yta. Den har dock legat ännu lägre, men då detta skapade oändliga svårigheter i fråga om möjlighet till avloppsledningar, började man lyfta kvarteren ett stycke högre upp i luften; och där gatorna befunnos vara för trånga för att solens ljus någonsin skulle kunna falla på dem, gjorde man dem bredare genom att flytta husen, flera våningars stenhus, ett stycke tillbaka. Då det gäller att betvinga hinder, vilja vi här i Chicago knappast veta om några omöjligheter. No, sir!

- Väl, jag vet det, jag har hört det sedan länge tillbaka, att I ären obegripligt styva.

- Ja, och det kan ni som resande svensk höra med jämnmod och utan avund, ty i nio fall av tio ha, där ingeniörskraften triumferat, svenskar haft sin hand med i större eller mindre grad. Och då ni ser er omkring och beundrar vår stad, kan det vara lämpligt, att ni erinrar er, det stadsbyggmästaren är en svensk.

- Väl, det är givet, att sådant gläder oss, men jag skulle nu ofantligt gärna vilja veta mera om stadens historia. Ingenting förefaller mig mera ofattligt än dess ungdom. Knappast åttio år, säger ni?

- Ja, det är lätt uträknat för resten. Den fick sina stadsrättigheter 1837. Att ni är intresserad härav, det förstår jag, och det lyster mig att taga eder med till en gammal chicagobo, fransman till börden likväl, och nu nittiosex år gammal. Gubben har, vad ni kalla i Sverige, ett riktigt hästminne, och är varmt tillgiven Chicago. Yes, sir! You have to see him.

Pastor Viklef blev med ens utomordentligt intresserad och fordrade ögonblicklig resa till åldringen; och då ej heller från mr Hansons sida något hinder förelåg, togo de båda herrarna den första möjliga spårvagnslägenhet ut till ett av de många små inbjudande förstadssamhällen, som ansluta sig till världsstaden. Här bodde för sig själv gamle Dubois, nittiosex vintrar gammal, och nu vid sin levnadshöst vårdad av en kvinnlig anförvant. På verandan till sin enkla men trevliga villa satt åldringen oftast dagen lång i vila och ro, så framt ej väder och vind gjorde det njutbarare att dväljas inomhus. I dag rådde sol och frisk luft, och sin vana trogen satt den gamle mannen på verandan, bekvämt tillbakalutad i sin gungstol. Han satt barhuvud. Han tyckte om att känna vindfläktarna leka i de glesa, vita lockarna, men till skydd för solljuset bar han en skärm fästad vid pannan med ett band, som slöt sig kring huvudet

Vid de båda främlingarnas ankomst reste sig den gamle, som därvid visade, att han i fordom tid varit en högrest gestalt, och inväntade dem stående med båda händerna vilande mot en käpp.

- Hallå, mister Dubois, hälsade mr Hanson och fortsatte på engelska: Här får jag göra er bekant med en vän till mig, kommen direkt från Sverige. Han förstår engelska, om ni talar sakta.

- Jag är glad att se er, förklarade den gamle på vanligt amerikanskt vis.

- Väl, jag för min del är synnerligen glad över tillfället att få träffa er, mister Dubois. Jag kom till Chicago i går och är redan överväldigad av dess storhet. Nu skulle jag så oändligt gärna vilja höra ett och annat från dess tidigaste år och från branden 1871 m. m., och nu skulle jag vilja säga som Runeberg till Fänrik Stål: "Kanhända får jag det av er?"

- Yes, boy! svarade den gamle och slog pastorn på axeln. Även jag har läst det där om Fänrik Stål och kan gott svara: "Ja, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med."

De besökande inbjödos att slå sig ner på verandasätet, och åldringen återtog sin plats i gungstolen.

- Well, gentlemän! Jag kom hit 1831 vid tolv års ålder, och vad vi i dag kalla Chicago var då en enda vid prärie. Några blockhus nära flodens stränder utgjorde hela samhället, och invånarantalet torde ha gått upp till cirka ett hundra personer, av vilka dock endast hälften voro vita. Samhället torde ha stått på denna punkt länge, det gick trögt med koloniseringen.

- Huru kunde det komma sig? sporde pastorn.

- Grannskapet med indianerna, sir! Yes!

Den gamle, som hittills suttit bekvämt bakåtlutad i sin stol, böjde sig plötsligt framåt. Det blev med ens eld i den eljes skumma blicken, och de knotiga fingrarna grepo krampaktigt om stolens armstöd. Det syntes tydligt att med detta vaknade en del dystra, äventyrliga minnen till liv i den gamle mannens själ.

- Åh, verkligen? Ni har sålunda haft känning av dem, medan de ännu kämpade mot kolonisterna som mot inkräktare ?

- Jag har? Yes, sir! Och dessa prärieindianer voro inte att leka med. Krig var hos dem en så gott som permanent institution, och krigsäran var vad de åtrådde mest av allt i livet. Då mellan de olika stammarna av deras egen ras pågick nästan ständiga fejder, var det tämligen klart, att vår lilla koloni skulle utsättas för deras anlopp. Ehuru vårt folk höll tappert stånd mot rödskinnen och flera gånger tillfogade dem blodiga nederlag, är det lätt förstått, att vår tillvaro i denna ständiga spänning var odräglig. Vi behövde ej gå så synnerligen långt för att se deras wigwams och utanför dessa de högresta urinvånarna själva med fjäderbuskarna svajande på huvudet. Denna syn kunde vara pittoresk nog, sådan den tedde sig i den nedgående solens strålar; men vi kunde aldrig vara säkra på, att inte rödskinnen höllo sig beredda att, då skymningen föll över prärien, försöka släcka sin mordlusta på oss kolonister.

- Och huru gestaltade sig då deras angrepp? Vad hade de för slags vapen?

Vapnen voro de för naturfolk mest vanliga, kniv, klubba och lans. Längre söderut kommo härtill också båge och pil samt stridsyxa eller tomahawk. Häruppe gingo de ju också rätt ofta till häst, då de även buro sköld, som var av trä.

- Och själva angreppen?

- Ja, de utfördes med stor häftighet och oftast vid kvällstid i solnedgången. Indianerna visade därvid mera av dumdristigt mod och dödsförakt än av klok beräkning. Det var vildens krig. Genom de höga stridsrop, de på långt avstånd upphävde, varskoddes vårt folk, och de anstormande kommo snart underfund med, att vår lilla skara kunde försvara sig. Här ligger inte så få rödskinn begravna runt omkring. Men även kolonisterna ledo svårt; och bland dem som föllo för deras rövartåg mot oss var även min far. Yes, sir! Den aftonen går ej ur min håg. No, sir!

Det syntes, att här slumrade ett smärtsamt minne på djupet av den gamles själ, och pastor Viklef, som ej saknade lust att höra det berättas, ville dock ej störa hans ålders frid, utan fann sig hellre böra söka en väg bort från ämnet och inföll:

- Ledsamt höra det, mr Dubois. Er far föll i alla fall i en strid för civilisationen, och det bör göra minnet ljust, även om det är smärtsamt. På ett eller annat sätt blev det i alla fall till sist ett slut på indianupproren?

- Ja, väl, ett par år efter min fars död ryckte unionstrupper till koloniens undsättning, och indianhorderna skingrades eller kuvades. Därmed var det lilla samhällets bestånd tryggat. Nya kolonister strömmade till, och år 1837, då Chicago erhöll stadsrättigheter, räknade vi över fyra tusen invånare.

- Och från denna början med 4,000 har ni sett Chicago växa upp till den millionstad, den nu är?

- Ja, det är just, vad jag har.

- Och vilket är edert märkligaste minne från denna tid?

- Branden, sir! Branden 1871, som lade ett område av nio kvadratkilometer i aska. Omkring 17,500 hus och egendom till ett värde av två hundra millioner dollars gick upp i rök och lågor. Cirka 200 människor fingo sätta livet till. Jag ville säga, att sådant sätter sig fast i ens minne.

- Jo, det är lätt att förstå? Själv undgick ni i alla fall att förgås i olyckan.

- Ja, väl, men med knapp nöd. Vi voro några få personer, som av oförsiktighet förlorat vår stig och förirrade oss in i en farlig närhet av det allt förhärjande elementet. Vi upptäckte till vår fasa, att det icke gavs oss någon undflykt vare sig till höger eller vänster. Med dån och brak gingo lågorna fram med en hastighet så stor, att vi hade all möda att skynda undan dem. Då vi under vår flykt nådde fram till floden, ansågo vi oss i första ögonblicket förlorade. Ett par personer sade sig vilja vända om och handlöst kasta sig in i lågorna och sålunda göra pinan så kort som möjligt. Då emellertid vi andra utan betänkande sprungo ned i floden, följde de vårt exempel, och detta blev allas vår räddning. Det lyckades oss att på olika sätt klänga oss fast vid flodväggen, och vi måste nu för att klara oss för den mördande hettan sänka oss så djupt ned som möjligt i vattnet. Ja, gång på gång döko vi även ned med våra huvuden. Yes, sir! Huru länge vi lågo i floden, vet jag icke, men det var en fasans stund. Det sprakade, flammade och dånade över oss, som om domens alla askor börjat gå, och mitt i allt kunde vi höra förtvivlans rop från dem som förde en fruktlös strid mot det rasande elementet. Lågorna hade snart förtärt allt brännbart kring stranden, där vi lågo, och hettan minskades i följd därav märkbart. Av folk, som efter hand kommo till, blevo vi hjälpta upp på land igen och tackade Gud för floden, som givit oss skydd mot en säker död.

Den gamle mannen hade talat med synbar rörelse, och ansträngningen hade tydligen tagit på hans krafter. En nästan smärtuppfylld glans lyste ur hans skumma öga, då han fortsatte:

- Och nu, gentlemän, om dessa minnen också aldrig gå från mig, är det klart, att de blekna mer och mer inför det förestående levnadsslutet. Jag sörjer över den brand, som nu härjar Europa och varav även mina fäders jord, mitt kära Frankrike är fattat. Måhända skall denna världsbrand blott inleda den tid, för vilken själva elementen skola försmälta av hetta. Vad blir det då av mig arme?

Den gamles huvud sänktes djupare ned mot bröstet.

Då reste sig pastorn, och gick fram till den åldrige franskamerikanen och lade sin hand på hans skuldra.

- Bäst då att som en gång förr gå ned i floden, sade han, Guds nådesflod, och dröja där, medan vedermödan går över. Gud välsigne er! Och nu få vi tacka för det vi fått besvära.

Då båda herrarna tryckte hjärtligt åldringens hand och avlägsnade sig.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:51 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blagult/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free