Dollarjakten i Amerika rör sig med medel och på vägar, som icke sällan väcka hos främlingen både häpnad och beundran och i många fall låter honom känna en obetvingelig lust att göra det efter. Det skall svårligen kunna uppstå en situation, till sin innebörd aldrig så kritisk eller aldrig så hoppingivande, som icke låter det "praktiska Amerika" i första rummet överväga huruvida här är något att förtjäna. Till sin natur är väl dollarjakten att betrakta såsom enahanda med jakten efter guldet i vilket, annat land som helst. Den är blott mera grundligt utstuderad, men till sin moral varken sämre eller bättre. Detta så långt det gäller utbyten av materiella värden och så långt kampen för penningen åtminstone avser att hålla sig inom tillbörlighetens gräns. Men det finnes för exempel i Chicago en värld, som vi skulle kunna kalla "den undre världen". En sådan har i större eller mindre grad varje storstad, men den torde då i flesta fall vara föremål för uppmärksamhet, förnämligast från polismyndigheternas och behjärtade välgörenhetsinstitutioners sida. I Chicago finner man, att den "undre världen" av det slags guldsökare, som för länge sedan avsagt sig varje känning med hederns bud, valts till ett fält, där de operera med aldrig sviktande konsekvens och sällan felslående beräkningar.
Vi föreställa oss, att vi stå utanför en av de otaliga nöjeshålorna vid South Statsstreet. Själva entrén förtjänar att skärskådas litet närmare. Från gatan är den en inbyggnad i storlek som ett medelstort rum. Väggarna äro här såväl som husväggen runt omkring entrén överhöljda med text och bilder, som avse att ge föreställning om vad som förevisas. Bilderna äro till stor del fotografier av artisterna, icke sällan i kroppsstorlek, och är det här det suveränt nakna, som mest kommit till heders. Inifrån skjuter fram ungefär till öppningens mitt en smal glasinhägnad bur, i vilken biljettförsäljerskan, i nio fall av tio en kvinna med bedårande utseende, sitter med blicken förväntansfullt fästad vid trottoarens flanörer. Sådan ter sig "entrén", icke olik en jätteorms gap, ur vars djup gadden sticker fram med lätta, lekande rörelser. Och det ligger sugkraft i detta gap.
Vi betrakta en yngling, som stannar framför entrén och nu är i färd med att beskåda fotografierna. Hans blickar, eljes slöa, få ett sällsamt uttryck över sig. Han vänder sig om och stirrar nedåt gatan, men ovisst är om han egentligen ser något av vad som rör sig framför honom. På djupet av hans själ vaknar en strid. Men den striden blir ej lång. Så nära gapet på njutningslystnadens vilddjur har detta snart lagt honom under sig med sin sugkraft. Han vänder sig mot "gadden" och ögonen glimma så underligt. Bröstet börjar gå i vågor, han andas tungt och känner sig matt i sina knän. "5 cent", läser han över biljettluckan och trevar med handen efter byxfickan, där han finner slanten, och betalar. Ett grovt, mörkrött förhänge vikes åt sidan och han träder in. I det rum, där han nu befinner sig, äro redan ett antal andra unga män före honom. Rummet är så trevnadslöst det kan vara. En apdressör, en ormtämjerska och en trollkonstnär ha var sin avdelning, men deras prestationer förmå föga annat än öka det äckel, som hela rummet inger. I fonden finnes en mer än meterhög plattform, och däruppe sitta några kvinnor i mycket lätt beklädnad. På givet tecken av "direktören" börja dessa "sjunga" och "dansa", det vill i verkligheten säga gasta och sparka. I en klunga nedanför plattformen ha skaran av unga män stannat. Vi kalla dem unga män. men i de glåmiga dragen finnes dock ej spår av den ungdom, som lever, lyser och värmer. Ur ögonen lyser ej stort mera av liv än ur blankslitna tennknappar, men med svampartad begärlighet suga de genom sig den kväljande synen på plattformen.
Det är likväl något i lokalen, mot vilket de unga männens blickar undrande sökt sig då och då, alltifrån det de gjort sin entré från gatan, och det är en trappnedgång alldeles invid nyssnämnda plattform. Nedgången är något sparsamt belyst, men likväl tillräckligt för att göra de knipslugt ihopkomna målningarna och inskrifterna, med vilka nedgången var utsmyckad, fullt skönjbara och läsbara.
Efter den "föreställning", de givit från plattformen, svinga sig de unga kvinnorna ned och fatta posto i samlad grupp alldeles invid trappnedgången. "Direktören" går nu fram, och i det han lyfter upp den rosenfärgade spärrkedja, som hittills hållit trappan avstängd, uttalar han sin förvissning om, att de unga männen vilja göra damerna sällskap en trappa ner, var est "en ofantligt intressant stund väntar". Men för detta "nöje" begäres nu en ny entré, denna gång tio cent.
Själv visste han särdeles väl, att karlarna här icke hade någon vilja. Han hade dem redan på njutningslystnadens limspö, de voro i hans våld. "Tennknapparna" få en ny, en nästan diabolisk glans. Flickorna dansa ned för trapporna och männen stappla efter - - -
Detta är Chicagos undre värld.
Men det finnes en övre även.
- - -
Klockan var närmare elva och i en av nattmissionens lokaler pågick väckelsemötet. Varje plats var upptagen. Åhörareskaran var en av de sällsammaste man skulle kunna få se. Den bestod uteslutande av män, äldre och yngre. De mångskiftande typerna och dragen skulle, om de rätt kunnat avläsas, ha gett bilder ur Chicagos undre värld, som kunnat skaka även den starkaste i hans innersta.
Vad som fört dem till detta nattmissionens möte är kanske ej så gott att säga. Var det den glimt från den övre världen, vilken här uppenbarade sig, som lockat dem? Eller var det vilan för den trötte, rent bokstavligt taget? Snarare det senare. I varje fall vore det ej rätt att säga, det något djupare intresse för det predikade ordet röjdes i skaran. En djup resignation inför allt och alla var det mest framträdande draget bland dessa åhörare från lastens, nödens och brottens hemvist. Men icke ens inför en syn så nedslående, som den denna åhörareskara erbjöd får en själavinnare se sin sak förlorad. Det gäller att tro på "nåd för varje skuld du har och blod som varje fläck borttar".
Det såg också ut som att just sådan tro i rik grad besjälade den grånade gamle man, som från den primitiva talartribunen ledde mötet och nu med en okuvlig hänförelse vädjade till en var i skaran att besinna sig och börja ett nytt liv. Hans tal var ej långt och hade ingen likhet med en vanlig predikan. Efter den gamle uppträdde en ung man, vars hela anlete var en enda stråle av lycka och frid. Han var mötets sångarevangelist, och då han nu med hurtigt mod sjöng sin sång, gick det en märkbar rörelse genom den förut tillslöade skaran. Det föreföll som om mellan honom och de olyckliga där nere i bänkarna funnits en förståelse av djupare innebörd, än vad som är vanligt mellan en man på tribunen och hans åhörare.
Med den unge mannens sång vidtog en mera familjär del av mötet. Båda männen stego ned från plattformen och började gå omkring och skaka hand med karlarna. Längst nere vid dörren syntes en främling stå. Han hade för övrigt stått där länge och det hade kunnat ses att, vad han såg och hörde, hade gjort på honom ett djupt intryck. Mannen var vår vän Pastor Viklef. Han stod nu i intressant väntan på att den unge sångaren skulle hinna ned till platsen, där han stod. Han hade nämligen i de ljusa dragen och den kraftiga gestalten tyckt sig se en nordens son, och det lyste honom nu att utforska, om han sett rätt. Det föreföll ej osannolikt, att den unge mannen haft en liknande förmodan angående främlingen nere vid dörren, ty ju längre han hann utefter gången påskyndade han sina hälsningar i tydlig avsikt att hinna ned till främlingen. Pastorn gick honom nu några steg till mötes och räckte honom sin hand. Han hade knappt hunnit presentera sig som predikant från Sverige, förrän den andre svarade:
- Väl, jag är också svensk, d. v. s. född här i Chicago av svenska föräldrar.
- Det gläder mig då, yttrade pastorn, att höra er tala edert modersmål så utmärkt.
- Det är väl det rimligaste man kan begära av en svensk, svarade den sympatiske unge mannen. Och vad mig beträffar, så visste nog mina föräldrar att hålla mig till svenskan. "Engelskan lär du dig nog", brukade de säga, "den ligger i luften, men icke så med svenskan." Och med denna syn på tingen krävde de konsekvent svenskans talande i familjen. En av oss barn till dem gjord fråga på engelska förblev obesvarad, till dess vi bytte om tungomål. Jag kan för övrigt aldrig känna mig nog tacksam härför. Det att kunna tala båda språken är för mig, i det arbete jag har vid nattmissionen, en större förmån än jag kan säga. Det händer rätt ofta att mina kamrater under samtalsmötena komma till mig och säga, under det de utpeka någon av de olyckliga: "Där borta sitter en svensk, den kan du gå bort och tala till." Och jag har märkt, ser ni, att, då jag börjar tala svenska med dem, vakna oftast barndoms- och ungdomsminnen, som lättare än någonting annat bilda anknytningspunkter för våra föreställningar.
- Väl, jag lyckönskar er till edert arbete. Det ser ej ut att vara något lätt sådant. Dessa karlars utseende vittna om, att de kommit långt på lastens och förhärdelsens stråt.
- Ni tycker det! Följ mig några steg längre fram, skall jag berätta er något underbart. Se så! Titta er omkring! Vill ni tro mig, då jag säger, att här finnes bland dessa män icke en enda, som ser så förvildad och försupen ut, som jag gjorde för ett halvt år sedan, då jag brukade gå på mötena här?
Pastorn blev högeligen överraskad och fäste en djupt forskande blick på den unge mannen, vid vars vinnande, hjärtegoda anletsdrag han från första stund fäst sig.
- Kan detta verkligen vara möjligt? utropade han. Då må jag säga, att evangelii förmåga att dana nya skapelser i er har ett välsignat vittnesbörd.
- Det är ock vad det har. Gud vare lov för det! Jo, min historia är i all sin korthet denna: Jag reste för flera år sedan till Västern, där ett redan förut vaknat begär efter starka drycker fick ny näring. Det gick fort utför med mig, och jag fann mig snart vara en slav under dryckenskapen. Så en dag kom från min far ett telegram, däri han meddelade, att mor låg döende och uppmanade mig att skynda hem. Jag gav mig ock i väg, så fort jag kunde och hann fram hit till Chicago några timmar efter sedan mor utandats sin sista suck. Jag visste dock ej därom, förrän jag kom hem till mina föräldrars bostad. Min far var då utgången och en hemmavarande släkting förde mig in till min moders lik, där jag lämnades ensam. Och nu kommer det fast otroliga. Jag var ett ögonblick utom mig av sorg och samvetskval, men just i samma ögonblick av outsäglig svaghet for satan in i mig som aldrig förr. På min döda moders vänstra hand glänste en guldring. Rusdryckstörstens alla kval började martera mig, och jag drog ringen av mors finger och störtade ut. Om en liten stund hade ringen förvandlats till pengar och med dem gick jag till krogen. Ni kan tänka er min fars känslor när han senare kom hem och kom underfund med, vad som hänt. Han dog han med icke så långt därefter, och det torde vara säkert, att min förhärdelse bröt honom ned till sist. Väl, efter den dagen sjönk jag djupare och djupare, till dess Guds förbarmande kärlek hann mig här i denna lokal; och nu kan ni förstå, med vilken glädje och tacksamhet jag kastat mig in i arbetet för dessa mina forna stallbröders frälsning.
Just nu hade missionens föreståndare, den grånade gamle, som nyss förut talat från plattformen, hunnit fram till de båda landsmännen. Sångarevangelisten vände sig till denne och bad att få föreställa pastorn från Sverige. Med den något vårdslösa älskvärdhet, som är amerikanska gentlemän egen, tog föreståndaren båda svenskarna om halsen på en gång och hängde sig på dessa med hela sin tyngd.
- Well, pastor, sade han, jag hoppas ni vill hålla av denne broder lika mycket som vi göra det. Det har skett ett stort Guds verk med honom. Här finnes i hela denna lokal icke en i kväll, som ser så ut, som han gjorde, då han började gå på våra möten.
- Jag har hört honom säga detsamma själv nyss, och då jag nu hör det från er, måste jag väl tro det, fastän det låter fast otroligt, försäkrade pastorn. Och nu, fortsatte han, får jag tacka för förmånen att ha fått vara med här i kväll. Då jag gick hit var det egentligen med hopp om att träffa någon med håg och lust att göra mig sällskap någon stund vid midnattstid här nere i City. Jag har tänkt mig att det kan vara åtskilligt att se och lära av.
- Helt visst, svarade den gamle amerikanen, och ni kan inte bättre sällskap få än denne eder unge landsman. Jag är glad att få anförtro er åt honom.
Därmed vände sig den gamle mannen till de församlade och tillkännagav, att mötet nu var slut. Det uppstod ett betydligt buller bland de hundratals stolarna i lokalen. I stället för att, såsom han beräknat, få se männen strömma ut ur lokalen, fick pastorn nu se, huru de kröpo ned och lade sig på golvet, där de flesta av dem, till ytterlighet uttröttade, som de voro, antagligen insomnade med ens.
Sångarbrodern, som märkte pastorns förvåning över denna sällsynta manöver efter en uppbyggelsestund, förklarade:
- Ja, se vi ge dem, som så önska, rätt att stanna här över natten. De ha då åtminstone tak över huvudet. Om allt vill sig väl, så kanske de få en kopp varm mjölk i morgon bittida, och det blir då för en hel del av dem antagligen det enda de få för dagen.
Pastor Viklef såg ännu en gång ut över den kullstjälpta åhörareskaran, och hans hjärta sved därvid.
Det blev en minnesvärd promenad, den han nu med den nyförvärvade svensk-amerikanske vännen företog genom Citys undre värld. Då han skilts vid sångarevangelisten och styrde sina steg mot det tillfälliga hemmet, trängde sig helt ofrivilligt inpå honom de ord han en gång sett stå som titel på en bok: "Om Kristus komme till Chicago."
Ja, om Kristus komme till Chicago?!
