- Project Runeberg -  Stjärnbanér i blågult /
X. En amerikansk järnvägsstation. - Svenska kyrkogården i Isanti. - En tystnad nordisk stämma m. m.

(1915) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

X. EN AMERIKANSK JÄRNVÄGSSTATION. - SVENSKA KYRKOGÅRDEN I ISANTI. - EN TYSTNAD NORDISK STÄMMA M. M.

 

Vi befinna oss i den väldiga väntsalen vid Chicago Grand Central. För den som aldrig sett en av de stora amerikanska järnvägsknutarna, är det ej lätt att göra sig en föreställning om deras alltigenom gigantiska omfattning. En främlings första känsla, då han kommit inom stationsområdet, är nog den att man här står i fara att fort nog komma bort sig. Så ofantligt är området och så mångtaliga de olika avdelningarna och framför allt så intensivt rör sig folklivet, vilket ju är förklarligt nog, då tågen komma och gå i så gott som oavbruten följd dygnet om. Men om någon verkligen kommer bort sig, så kan detta svårligen bero på någon brist i arrangementen för de resandes säkerhet. Dessa äro nämligen vid en stor amerikansk järnvägsstation så fullständigade, som det rimligtvis kan väntas. Allt vad som behöves är en orubblig sinnesnärvaro. Utrustad med sådan och med sina ögon öppna behöver man absolut icke taga miste.

I väntan på ett Minnesota-tågs avgång ses pastor Viklef promenera fram och åter med mr Hansen vid sin sida. Detta är så vitt de nu kunna se, deras sista sammanvaro.

- Well, I am glad to hear, yttrade mr Hanson, ni reser ej från Chicago med intryck av att staden är enbart den febersjuka dollartörstens stad.

- Åh nej, långt därifrån! Jag har tagit kännedom om edert undervisningsväsen, jag har sett edra parkanläggningar och, framför allt, jag har gripits av den djupa, varma nitälskan för Guds rike, som besjälar stora skaror av Jesu lärjungar i Chicago, och jag har kunnat övertyga mig om att det godas övertag är säkrat. Men den mörka skuggan över staden är dess krogliv.

- Certainly! Och ur krogväsendet är det, som nöden, brotten och alla den undre världens styggelser flyta fram. Men försök nu att med oss hoppas på 1917.

- 1917!?

- Yes, please!

Mr Hanson stannade och visade sin vän på det lilla märke han bar på rockuppslaget, och vilket pastorn väl sett förut, men aldrig funnit sig föranlåten att närmare betrakta.

Nu tog han det varligt mellan tummen och pekfingret och läste "Chicago torrlagt 1917".

- Åh, ja, lycka till! Men vilka utsikter han I för en så radikal reform?

- Vi ha åtskilliga i samband med de förestående kommunala valen, och så vänta vi hit Billy Sunday.

- Billy Sunday! Och hans verksamhet skulle kunna betyda något så avsevärt gent emot krögareväsendet?

- Ja, huru mycket det betyder kan ni räkna ut av det förhållandet, att, enligt vad det spörjes man och man emellan, det finnes saloonkeepare, som redan vidtagit åtgärder för att bringa Billy om livet. Men så finnes i hela Amerika ej en skoningslösare avslöjare av krögarmoralen än Billy Sunday. No, sir!

- Väl, mr Hanson! Jag önskar all Guds nåd till seger 1917. Chicago utan en enda krog! Vilket exempel inför en värld! Men nu, fortfor pastorn med en blick på klockan, börjar tiden lida.

- Well, ni reser till Minnesota, yttrade svensk-amerikanen. Jag lyckönskar er. Ni har icke sett Svensk-amerika, förrän ni varit i Minnesota. Ert så varma svenska hjärta kommer att klappa av stolthet inför allt vad ni där kommer att se av segrar för svensk arbetskraft.

Pastorns ansikte lyste upp och han tryckte med värme i svensk-amerikanens hand och tackade för all den hjälp, varmed denne bisprungit honom.

- - -

Isanti svenska kyrkogård låg där, den vackra majdagen, stilla och solbelyst i sin avskildhet. Betydligt avlägsen från de mänskliga stråkvägarna och dold bak kullar och skogsdungar är den en utvald plats och fridlyst.

De amerikanska begravningsplatserna, åtminstone på landsbygden, äro sällan några anlagda och inhägnade ställen. En främling ser ofta på sin färd genom landet här och där grupper af gravkors skymta från någon sandås eller obruten skogsbacke, som sålunda utan vidare fått tjäna som vilostad för de avsomnade. Med Isanti svenska kyrkogård är det likväl icke så. Det är ett rum med helgd över sig. Enkla men värdiga resa sig vårdarna, dock i allra flesta fall till obetydlig höjd. Inga imponerande konstverk över stoften och inga poetiska utgjutelser ristade i marmorn. Allvarlig och försynt lyfter sig vården till jämnhöjd endast med rosorna, vilka stödja veka stänglar mot dess styrka och kröna dess hjässa med sina doftande kalkar. Mera behöves ej för att tälja om namn och år och förkunna något löftesord ur skriften

I dag låg, som sagt, kyrkogården badande i majsol med dödens stillhet över sig, då genom, dess port en åldring träder, en kvinna, som ingen skulle ha gissat vara under åttio år. Och likväl var det ålderns värdighet mera än ålderns skröplighet, som låg utbredd över gestalten. Sakta skred hennes gång, men ej utan styrka. Och då hon såg sig omkring bland gravar och vårdar var hennes blick ej den levnadströtta gamlas, som i graven ser blott det faktiska slutet på tusen mödor och såsom sådan hälsar den men utan glädje. Det var åldringens blick till vilan, det är sant; men i den blicken dröjde ännu mycket av kärlek till nuet, till livet. Ännu fanns hos gestalten en reslighet, som trotsar åren och som tydde på nordisk härkomst. Ja, en närmare bekantskap skulle ha för oss uppenbarat daladottern, kullan från Älvdalen, som från sin hembygds ofta molnomvälvda höjder sett Siljan glänsa där nedanför likt ett silversmycke, infattat i evig grönska och som lyssnat till mången vinterstorm, då den på väg genom ändlösa skogar och upp mot fjällen upphävt sitt mångtusenstämmiga dån.

Vid sådan syn och sådan sång växte i norden, växte och trodde, "som våra fäder trott en gång", den ungdom, som nu, till hög ålder kommen, dröjer sig kvar i sina jordiska tälthus och älskar livet. Ännu medan den "släpat sista stenen upp till livets pyramid, kan den från dess höjd se scenen utan fasa och har frid". Det kroppsliga omhöljet må väl böjas och hjässan vittna såsom till skörd för döden, men då anden är ännu ungdom, förlänar den åt gestalten. Om ock fårad och väderbiten, en skönhet, ej bländande som ungdomsårens, men ej heller flyktig som den.

Sådan var hon, den åldriga älvdalskullan, där hon tyst och ensam skred på gräsbevuxen stig genom de dödas stad. I ett hörn av kyrkogården fann hon den grav hon sökte, en mellan tuktad sten inringad fyrkant. Här böjde hon sig, ned och började rensa bort de ogräsplantor, vilka stuckit upp mellan rosor och blad. Med kratta och vattningskanna fortsattes den ans och vård, som tycktes vara henne en så kär angelägenhet. Då och då reste hon sig upp för att räta ut sin rygg, som tydligen ej stod ut med att länge så krökas.

Helt plötsligt spratt hon till och såg sig om, störd vid ljudet av fotsteg. Där stod en främling, vördnadsfullt hälsande den åldriga.

- Förlåt mig, om jag skrämde er, sade han.

- Ingen orsak. Du skrämde icke mig, svarade den gamla, och om jag också blivit rädd, så är allt gott och väl igen, då jag hör dig tala våra fäders språk,

- Om detta kan lugna er, fortfor främlingen, som var ingen annan än pastor Viklef, så är det en ännu större glädje för mig att lyssna till er. Så som ni talar, tala de ovan Siljan.

- Må väl veta det! Jag är från Älvdalen.

- Det intresserar mig att höra. Siljansdalen är långt ifrån främmande för mig. Men vem är det då, vars stoft vilar här under? En anförvant gissar jag?

- Ja, och mera än så, en broder i Herren och ett vittne om hans nåd. Olof Bodien. Han var känd vida omkring även i gammellandet. Tvillingstädernas nordbor sörja och sakna honom och hela Minnesota deltager i saknaden.

- Väl, vi göra så även hemma i Sverige, men vi tacka också Gud för vad han varit, och då jag nu så oförmodat funnit hans grav, vill jag med er tacka Gud för den trogne kämpens livsverk på båda sidor om världshavet.

Pastorn blottade sitt huvud, och den åldriga dalkullan stannade med händerna stödda mot krattan och hjässan böjd i djup andakt. För den svenske predikanten var detta en stund av den mest gripande innebörd. Han hade uppehållit sig på kyrkogården några minuter, redan innan han gav sig tillkänna för den gamla.

Tanken på de många landsmän och landsmanninnor, som här funnit sin grav så fjärran från barndomsbygden, hade berört honom i hans hjärtas djup. Han hade försökt tänka sig vad som kunnat ligga mellan den stund, då de första gången satte sina fötter på Amerikas jord och den dag, då de här lade sitt huvud till ro, men han hade ej hunnit längre än dit, att mänskans lott är att födas, leva en tid, medan hon kastas världen omkring för att till sist gå in i det okända. Vilken dag, hade han sagt sig själv, när de alla skola uppstå och församlas från östan och västan, från nordan och sunnan!

Och nu, när han stod där bland gravar och vårdar i främmande land och särskilt erinrade sig den stämma, som en gång med äkta nordisk klang tolkade frälsningens hemlighet, men sedan tystnat här för alltid, då kände han sig ha en så stor anledning att tala med Gud. Och med honom talte den åldrade daladottern, talte fastän hennes tal var tårar endast och suckar.

- Och nu farväl, yttrade pastorn, sedan han slutat, nu vill jag icke längre hindra.

- Gud välsigne dig, svarade den gamla; om Gud för dig lyckligen åter till fädernejorden, så glöm ej hälsa från den gamla dalkullan. Det är mer än femtio år, sedan jag lämnade min hembygd, men den står inför mig så levande och tydlig, som om jag sett den i går. Glöm ej heller att säga, att du varit vid Olofs grav, och att du hört av mig, att han dog i tron såsom han levat.

Detta lovade främlingen och hälsade ännu en gång vördnadsfullt den gamla, som följde honom till kyrkogårdsporten.

Efter ännu en sista blick över de svenskes gravar avlägsnade sig pastorn. Då han hunnit till närmaste skogsdunge, såg han sig om. Den gamla stod ännu kvar, lutad mot stängslet, och majsol lyste över svenska kyrkogården i Isanti.

 



Project Runeberg, Thu Jan 4 20:17:55 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blagult/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free