Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Barndomsår och barndomsintryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 BARNDOMSÅR OCH BARNDOMSINTRYCK.
med från sergeant blifvit konung I Det är detta, som ligger
bakom, detta som fyller luften, detta som gror i sinnena
under August Blanches barndom. Häraf hans egen och hans
kamraters beundran icke för militära paradhjeltar och
examens-hjeltar, utan för det personliga, för kraft, mod och duglighet.
När han så längre fram återsåg sina skolkamrater, hvilka ute
på slagfältet eröfrat epåletterna, såg hur de här, i brist på
examina och derför att de icke hette Hönshjerna eller
Vift-påsvans, måste hålla till godo med kadetternas hånlöje, då
började han tänka på vår armés underbefäl, dessa stackars
män, som icke ens blifva löjtnanter. Han låter i sin
berättelse Den lilla öfverstinnan en pensionerad öfverste säga
om vännen fanjunkaren: »Om någon rättvisa funnits till här
i verlden, så hade min gamle Palm varit öfverste och jag i
stället fanjunkare. Men jag tror knappast att jag dugt till
det, och derför var det bäst som det var, emedan ett
regemente lättare skulle kunna undvara både öfverste och major,
kapten och löjtnant än goda underofficerare och korpraler.»
Längre fram söker han äfven verka för en reform, då
han 1859 såsom medlem af borgarståndet inlemnar en motion
om prygelstraffets afskaffande. Ja, hans första tal uppe i
ståndets plenum gäller just detta missaktade och förbisedda
underbefäl. Sedan Hierta yttrat sig, uppträder August Blanche,
refererar sin motion och talar om tvänne lagar, hvilka hos
militären påkalla en reform. Den ena — säger han — är
den rena humanitetslagen, den andra befordringslagen inom
Sveriges armé. »Kan man tänka sig» — fortsätter han —
»ett mera hopplöst väsende än en soldat, som hela sitt lif
måste trampa de lägsta trappstegen af sitt yrke, om han än
ådagalägger det ljusaste förstånd, de djupaste insigter, den
mest hedrande vandel? Hvartill tjenar det, att man idkeligen
ropar i hans öron, att han vandrar ärans väg, när man i
evighet nekar honom ärans belöning 1 Det vore väl billigt
ändå att man för den, som till följd af sitt yrke alltid måste
tänka sig möjligheten af en blodig graf på stridens fält,
framstälde i perspektiv en mera leende bild — bilden af en
befordran med större verkningskrets, högre anseende och
heder. Men de ord, jag nu yttrat, tillhöra de fromma
önskningarna, de skola behöfva decennier, kanske ett sekel, innan
de realiseras.»*
* Borgarst. prot. 9 nov. 1859.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
