Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tidens karakter och pressförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 TIDENS KARAKTEB OCH PRESSFÖBHÅLLANDEN.
rike, de lycklige och mäktige, och erinrande om franska
revolutionens blodsdåd. »De hafva» — säger han om de
öfre tiotusen — »fortfarit att betrakta sig såsom varelser af
en högre ordning än mängden, att ockra med sina olyckliga
likars elände och att utpressa deras yttersta skärf; fortfarit
att under sken af fara för samhällets bestånd utesluta dem
från deltagandet i lagstiftning och andra i Jesu lära grundade
sam hällsrättigheter och att så för det möjliga missbruket
förneka deras mennisko- och medborgsmannarätt; fortfarit
att på de olycklige hvälfva skatternas och arbetets tyngd,
att på få dagar fråssande uppsluka hvad som hela år kunnat
lifnära en hungrande broder.» Men — slutar han — »Gud
låter icke gäcka sig; hvad menniskan sår, det skall hon ock
uppskära.»
Ännu mer kännetecknande för villervallan i sinnena
är det roliga lilla bref skalden Dahlgren skrifver i juli 1833
till expeditionssekter Askelöf, Svenska Mineivas qvicke och
gastronomiske utgifvare, —- skrifver i hans vidt berömda
hushållerskas namn, den i kokkonstens mysterier så visa
jungfru Gustava. Hushållerskan är rädd för den förskräckliga
liberalismen. »Nu» — skrifver hon — »sedan herr
expedi-tionssektern reste, är det som om det blifvit riktigt befängdt
med den stockholmska liberalismen. Jag vill ej tala om
propagandan i Kungsträdgården, hvilken derstädes samlas
hvarje afton mellan nio och tio midt under postens ögon
för att utbreda sina liberala ideer, hvilka ej utgå på mindre
än kullstörtandet af det bestående (hon menar Karl XlII:s
misslyckade staty); icke eller om den lilla parken vid
Norrbro (Strömparterren), der jag skulle önska hvart träd
åt fanders, hvilket cacherar de mest lättsinniga
öfverenskommelser om brytande af all historisk continuitet o. s. v.;
icke eller vill jag något orda om lilla Schweitz eller de så
kallade tyskbagarebergen, de polska flyktingar, hvilka slagit
sig ned på Långraden å Ladugårdslandet, dito de italienske
hos Bianchini, på Lyktan, Malmen m. m.; jag, vill nu
endast taga mig friheten nämna hvilken molest jag sjelf
erfar af denna otäcka, jag menar liberalismen, som rätt nu
bedrager hela verlden och måhända slutligen sjelfva de
rättrogne. — — Sedan herr expeditionssektern reste, tror
folket sig kunna få lefva hur de behaga. Redan öfver
mina trettio år har jag som hushållerska eller mamsell
Gustava lefvat under en monarkisk styrelse. Nu skrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
