Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Det minnesvärda året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BL4.NCH1! SÅSOM TKATKKKKCKNSKKT
111
skrän. Banditbruden kritiseras ganska skarpt; det är »en
ryslig brud, med hvilken det sanna konstsinnet har svårt att
träda i brudstol». Och dock eger den alla en tragedis
ingredienser, »blyhvittskinder, ögonrullader och hesa bastoner
med thy åtföljande hjertlösa tuppsprång mellan himlar och
helveten och mycket annat godt, som ej så noga kan
specificeras». Derefter gafs Duellen med htrr Almlöf och mamsell
Högqvist, och — säger Blanche — »skulle man af edert
spel i Duellen vilja sluta till edert konstnärsvärde i allmänhet,
vore det på en gång orättvist och ofördelaktigt.» Artikeln
var signerad med ett — och ett litet e, och denna signatur
bibehöll sedan Blanche.
I samma ton granskar han alla den tidens nyheter. Han
lemnar en i flera nummer fortlöpande kritik öfver Hamlet
med Dahlqvist och Emelie Högqvist i hufvudrollerna och
skyr icke att uttala ganska hårda domar om dem, när de
enligt hans tanke kränka en sund smak. Och dock var
Emelie Högqvist teaterns förnämsta stjerna. Två gånger
hade hon i Paris idkat studier för mademoiselle Mars, den
franska tragediennen. Publiken afgudade den älskvärda
konstnärinnan; kritiken var i allmänhet icke kall för hennes
behag.
Freja-recensenten vågar dock opponera sig. Han skrifver,
när han ser henne i Den farliga tanten: »Mademoiselle Hög-,
qvist är en mer än medelmåttig artist, men både det
offentliga och enskilda smickret har gjort allt för att hämma hennes
vidare fortskridande på konstens bana.» Den sömn, hvari
allmänhet och kritik sänkt henne, kan — säger han — »bli
en graf för hennes talang!» Dahlqvists deklamation stämplar
han såsom tillgjord; »affektationen borttrollar de naturliga
anlagen».
Vidare håller han på kostymernas tidstrohet. Särskildt
är han tacksam mot mamsell Ficker för hennes drägt såsom
Madeleine i operetten Postiljonen från Lonjumeau. »Sanning
och harmoni i kostymer har på Kungl. Teatern ansetts såsom
någonting i högsta grad underordnadt, hvadan man icke
sällan fått se kavaljerer från flydda sekel uppträda vid sidan
af damer efter nyaste mode-journalen.»
Musikalisk som Blanche är, granskar han äfven operan.
Normas ouvertyr analyserar han sålunda: »Der kommer en
harmonimassa, genomspäckad af pukor och trumpeter,
hotande och förfärlig. Hastigt hämmas den af ett litet dolce,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
